Skämshögen: Castlevania: Lords of Shadow 2

Efter Jonnys krönika om skämshögar är vi flera i redaktionen som har fått inspiration att till sist ta upp kampen mot det berg av inköpta spel som vi aldrig har hunnit spela igenom. De titlar som oftast hamnar i denna bortprioriterade bokhylla är i de flesta fall hyllade verk som köpts på någon rea, men som vi aldrig riktigt fått tid att plocka upp.

Castlevania: Lords of Shadow 2 (5/10) hade jag dock förhandsbokat i god tid innan lanseringen och var riktigt taggad på att ge mig an när det släpptes. Sättet som den första delen slutade i denna västerländska omskrivning av Belmont- och Dracula-sagan, väckte verkligen mitt intresse för uppföljaren. Tyvärr släpptes flera andra mycket efterlängtade spel ungefär samtidigt som gjorde att jag inte ens fick dragit av plasten från PS3-fodralet förrän nu, fem år senare.

Om du inte redan spelat första Lords of Shadow och någon gång tänkt att plocka upp spelet är det nog bäst att inte läsa vidare, då jag i nästa mening spoilar sista sekvensen i just det spelet. Protagonisten Gabriel Belmont lyckas föga förvånande besegra ondskan, men med tvisten att han själv tvingas ta över slottet Castlevania i rollen som greve Dracula för all framtid. Det framgår tydligt att han blir riktigt ondskefull som mörkrets herre i den smygtitt vi får in i uppföljaren, där Belmont blivit en kritvit vampyr med en demonisk blick, som vakar över vad som hänt med världen flera hundra år senare.

Gabriel ser minst sagt lite sliten ut i början av spelet

Ja, i Lords of Shadow 2 axlar spelaren rollen som Dracula, och det utspelar sig i modern tid någon gång under 2000-talet. Det är en riktigt spännande och intressant tappning av serien, och jag blir ständigt hänförd av de nya berättelser som skrivits för klassiska Belmont-hjältar, Alucard och en rad andra ikoniska namn från Castlevania-universumet.

Spelmässigt påminner det om ett Metroidvania i tre dimensioner, med serier som Batman: Arkham Asylum och God of War som tydliga inspirationskällor. Det känns förvisso inte alltid särskilt underhållande att tvingas smyga förbi fiender eller förvandlas till råttor för att ta sig fram genom ventilationer, men striderna, rollspelselementen och sättet Dracula tar sig fram i världen är riktigt kul.

Det mesta känns även väldigt påkostat. Röstskådespelet med kända namn som exempelvis Patrick Stewart och Jason Isaacs är av toppklass. De stämningsfulla stråkarna som förgyller bakgrundsmusiken ger en perfekt atmosfär till spelet, som bidrar med oväntat mycket Castlevania-känsla trots att inga utav de klassiska melodierna hörs i slottets korridorer. Även designen på karaktärer och monster skiljer sig markant från originalspelen, men behåller tillräckligt många enskilda detaljer i exempelvis klädesplagg och vapen för att påminna oss om att vi fortfarande befinner oss i en Castlevania-värld.

Det är viktigt att ta en paus och insupa atmosfären mellan allt piskande

Trots dessa höjdpunkter är titeln tyvärr lite trubbig och grov i kanterna under dess svagare partier. Titt som tätt upplever jag äventyret som ganska opolerat, rörigt och onödigt frustrerande på sina ställen. Det sänker helhetsupplevelsen rejält. När flera av bosstriderna dessutom är rena mästerverk, blir det extra tråkigt när ett annat bossmöte plötsligt bjuder på decenniets sämsta designval.

Jag är ändå riktigt glad att jag plockade upp spelet till sist, då det bjuder på en unik tvist på en kär gammal spelserie. För mig som slukat det mesta med Castlevania flera gånger om bjöd det definitivt på en rad intressanta (om än inte alltid lika lyckade) designval.

Har du också detta spel i skämshögen, eller har du kanske också spelat Lords of Shadow 2? Skriv då vad du tycker om spelet, jag är riktigt nyfiken på andras upplevelser med det här äventyret!

3 kommentarer
  1. Niklas Storm
    • Kristoffer Nyrén Kristoffer Nyrén
  2. Kim

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.