Recension: Yomawari: Night Alone [Vita]

Det är något visst med den japanska skildringen av skräck som får det att krypa lite extra under min hud. Oftast är det mer fokus på en obehaglig stämning än att någon hoppar fram och försöker skrämma dig, och personligen skräms jag mer av det okända än det uppenbara.

Yomawari: Night Alone är definitivt rotat i japanska sägner om spöken och andar, vilket ibland är lite främmande för oss i väst. Det gör det dock inte mindre skräckinjagande när bisarra kreationer förföljer vår unga protagonist i mörkret.

Spelet inleds med att en liten flicka är ute och går kvällsrundan med sin hund Poro. En serie tillfälligheter leder till en olycka där hunden blir påkörd, och flickan springer förtvivlat hem till sin storasyster som i sin tur ger sig ut för att se om Poro har överlevt. Tiden går och systern återvänder aldrig, vilket gör att flickan känner sig tvungen att ta reda på vad som har skett, trots strikta instruktioner om att stanna hemma oavsett vad som händer.

Ute i byn är det helt folktomt, men det saknas definitivt inte aktivitet bara för det. Det dräller av andar och spöken som alla drar sig till flickans närvaro. Vissa av dem går att se med blotta ögat, men många av dem blir inte synliga förrän de hamnar i din ficklampas ljuskägla. Deras närvaro gör sig dock ändå påmind genom att protagonistens hjärtfrekvens ökar när det finns spöken i närheten. Detta skapar en väldigt stressande stämning, vilken bidrar starkt till skräckupplevelsen.

Det är nog bäst att hålla ögonen på den där hemsökta läskautomaten.

Det är nog bäst att hålla ögonen på den där hemsökta läskautomaten.

Rent spelmekaniskt är detta ett relativt enkelt äventyrsspel med lätta pusselelement. Vissa spöktyper agerar på specifika vis och reagerar på till exempel ljud eller ljus, vilket leder till att du får anpassa ditt beteende efter de andar som finns i närheten. Annars handlar det mest om att hitta rätt pryl eller nyckel att använda vid rätt tillfälle, och det är oftast fullt tillräckligt för att driva berättelsen vidare.

Med jämna mellanrum finner du små altare där du kan använda mynt för att få spara dina framsteg. När du har använt altaret låser du även upp möjligheten att hoppa fritt mellan de andra du har funnit, vilket minimerar onödigt springande mellan olika destinationer.

När du utforskar byn och dess omnejd finns det gott om spöken att springa slalom mellan, och i flera fall är det ganska enkelt att undvika dem. Spelet har dock en förmåga att slänga fram situationer som är snudd på omöjliga att undvika om du inte redan vet vad som ska ske. Det skapar ibland situationer där du får försöka dig fram tills du hittar en lösning, och det känns lite som tillfälligheter emellanåt. Dessa sekvenser dödar stämningen omgående eftersom själva överraskningseffekten är borta när du har sett samma spöke dyka upp 25 gånger, och frustrationen börjar ta över istället.

"Jag önskar att jag var i ett västerländskt skräckspel istället nu."

”Jag önskar att jag var i ett västerländskt skräckspel istället nu.”

Yomawari: Night Alone är ett väldigt vackert spel med snyggt designade chibi-liknande karaktärer, och väldigt obehagliga fiendemodeller. Miljöerna är omväxlande och detaljerade, trots det överhängande mörkret som genomsyrar spelet. Grafikerna har sannerligen lyckats med att använda sig av kontrasterna mellan ljus och skugga på ett effektivt vis och det skapar, tillsammans med den ständigt eskalerande hjärtrytmen, genuint obehagliga sekvenser.

Tyvärr är dessa tillfällen inte tillräckligt många för att överglänsa den övergripande frustrationskänslan som många av de mer utmanande ögonblicken framkallar. Det är dessutom lätt att missa viktiga föremål som behövs för att ta sig vidare, vilket tvingar dig att springa tillbaka genom farliga zoner som du tidigare har passerat. Det finns väldigt många positiva upplevelser i spelet, och utvecklarna har rätt tanke på många punkter. Men när jag var klar med berättelsen drog jag mer en lättnadens suck istället för att vilja ha mer.

Kommentera