Recension: Yomawari: Midnight Shadows [PS4]

Alldeles lagom inpå min nästa resa till Japan, fick jag möjligheten att spela igenom uppföljaren till det söta, men skrämmande Yomawari: Night Alone (6/10). Tidigare i mitt liv slukade jag med stor hunger all sorts skräck som kom från det uppåtgående solens land, men under senare år har jag haft det svårt med att konsumera skräck över huvud taget.

I Yomawari: Midnight Shadows får jag möjligheten att åter stifta bekantskap med japanska skräcken som är så djupt rotad i tradition, religion och folksägner som är aktuella än idag. Berättelsen lånar många av ingredienserna från Night Alone där till exempel en hund spelar en stor roll, men denna gång i levande form.

Öh, hej! Säljer du batterier till min ficklampa?

Öh, hej! Säljer du batterier till min ficklampa?

Flickorna Yui och Haru är bästa vänner och håller ihop i vått och torrt. Under en sommarkväll blir de dock separerade, mitt ute i mörka skogen då ett fruktansvärt väsen attackerar dem. När berättelsen tar fart är det mitt uppdrag att försöka få dem att hitta till varandra. Den snälla och söta hunden Chaco agerar vägledare för att visa vägen framåt, men visar sig även att vara en riktig hjälte.

Precis som i föregångaren, är karaktärsdesignen väldigt gullig och följer den japanska chibi-stilen med en liten kropp och överdrivet stort huvud. Genom spelets berättelse växlar karaktären jag styr mellan Yui och Haru, och jag får med ganska få meningar levererat en gripande historia som berättas ur två individers synpunkt.

På stadens gator kryllar det av vålnader som måste undvikas till varje pris; om de kommer i kontakt med protagonisten, är det slut på en gång och omstart från senaste sparpunkten som gäller. Då ingen av flickorna kan försvara sig på något sätt, är det enda sättet att överleva genom att gömma sig eller undvika dem helt.

Som tur är snålar inte spelet med kontrollpunkterna, utan låter mig spara med jämna mellanrum. Dock kostar det en slant varje gång jag vill känna mig säker igen, men även här visat titeln sig från sin generösa sida och placerar gladeligen ut mynt i närheten av de telefoner och altare som jag sparar min framgång vid.

I vissa fall är det klokt att stänga av sin ljuskälla...

I vissa fall är det klokt att stänga av sin ljuskälla…

Under sökandet efter min vän, skiftar miljöerna ganska mycket och jag får besöka allt ifrån mörka skogar till övergivna tempel, industrilokaler och kloaker. Stämningen är alltid tät och gör att jag aldrig känner mig säker från något, det händer flera gånger att jag inte vågar gå vidare eftersom jag är rädd för vad som ska lura i skuggorna.

Dock försvinner tyvärr den skräckblandade känslan av osäkerhet och oro bara efter någon timmes spelande. Skräckspelet övergår till något som jag istället vill likna vid ett äventyr. Visst skriker jag till vid flera tillfällen mot slutet av spelet, men det handlar mer om att jag är spänd och blir överraskad, snarare än att jag blir rädd.

Med jämna mellanrum levereras utmaningarna i form av bossar i både stora och små varianter. Den gemensamma nämnaren i dessa uppgörelser är emellanåt riktigt frustrerande eftersom spelet aldrig ger några som helst indikationer på vad jag behöver göra. Mot slutet möter jag till exempel en enorm boss vars attacker jag lyckas undvika i närmare tio minuter innan jag dör. Det visar sig dock efter ett antal försök att jag istället ska springa ifrån uppgörelsen, snarare än att försöka stå emot den.

På det stora hela, gillar jag dock Yomawari: Midnight Shadows. Det gav mig initialt en utmaning som bestod i att överkomma min aversion mot skräck, och utvecklades sedan till en tävling om vem som gav upp först; jag eller spelet. Jag kan definitivt rekommendera det till dig som är sugen på japansk skräck, levererad i ett gulligt men smått stört format.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.