Recension: Yoku’s Island Express [PS4]

Under flipperspelens storhetstid på 80- och 90-talen, introducerades ytterligare spelmekaniker för att underhålla oss ungdomar som gärna tillbringade håltimmarna i spelhallen. Kanske var det för att få oss att stanna några minuter extra, eller för att lura av oss ytterligare några enkronor, jag vet faktiskt inte. Vad jag däremot vet är att de små poängtavlorna inte var speciellt passande för att förmedla action-element eller komplicerade spellägen.

Stockholmsstudion Villa Gorilla vänder dock konceptet ut och in och levererar samma idé, fast på ett helt nytt och revolutionerande sätt. Istället för att koncentrera upplevelsen kring ett flipperspel, levereras istället en Rayman-liknande grundmekanik, men där huvuddelen av förflyttningen sker i ett flipper-upplägg. Det låter kanske lite knepigt men faktum är att Yoku’s Island Express ger mig samma känsla som ett knack i flipper – ett frispel!

Högst uppe på berget finns en ytterligare en varelse som behöver hjälp.

Jag styr den lilla dyngbaggen Yoku, som i spelets början får uppdraget att ersätta ön Mokumanas postmästare i hans roll. Baggen får lägga semesterplanerna på hyllan, binda fast sig vid en flipperkula och påbörja äventyret som ny postmästare. Det visar sig snart att postutdelningen är öns, och Yokus, minsta problem.

Innan jag ens har hunnit att ta mig fram till min uppdragsgivare, har en mängd invånare på ön berättat om sina problem och söker hjälp. Min vana trogen från till exempel The Elder Scrolls V: Skyrim Special Edition (9/10), ser jag självklart till att hjälpa dem istället för att följa spelets berättelse. Sidouppdragen tar mig kors och tvärs över hela ön, och även om en del av områdena inte är tillgängliga från början njuter jag i fulla drag av grafik och bandesign.

Själva grundförflyttningen sker genom att Yoku puttar den tunga kulan framför sig, vilket går ganska långsamt. Världen är öppen och vidsträckt, och för att förflytta sig lite snabbare går det att använda de flipperbanor som finns utspridda med jämna mellanrum. Jag kan också låsa upp genvägar genom att betala med de frukter som jag hittar under resans gång, och ibland kan jag även låsa upp nya områden.

Det finns även en hel del pussel att lösa för att komma vidare.

I ett flipperspel är bollkänslan det absolut viktigaste enligt mig. Kulbanorna måste vara korrekt uträknade och bollens tyngd måste kännas realistisk. På dessa punkter levererar Yoku’s Island Express ett i det närmaste perfekt resultat, vilket glädjer mig enormt. Alla viktiga komponenter i ett flipperspel finns också representerade; bumprar, spinners och självklart det ångestframkallande mellanrummet mellan flipprarna bidrager till en äkthetskänsla som heter duga.

Förutom att leverera en upptäckarlusta och en spelmekanik som känns riktigt robust erbjuder titeln även en intressant, öppen värld som jag hela tiden drivs att utforska. Kartan känns enorm, men aldrig överväldigande, och precis som i ett Metroid-spel får jag med jämna mellanrum nya färdigheter som gör att jag kan ta mig till nya områden. Någonstans känns det som att spelet aldrig tar slut, men det välkomnar jag med öppna armar då jag efter varje spelomgång längtar tillbaka till Mokumana.

Yoku’s Island Express är en perfekt hybrid mellan flipper- och plattformsspel rent mekaniskt. Att den handmålade grafiken dessutom ser fantastisk ut, gör upplevelsen ännu bättre. Villa Gorilla har skapat något magiskt och jag tänker återvända för att hjälpa Yoku att dela ut varenda brev och hjälpa varje invånare tills jag har utforskat varenda vrå av ön. Sen tror jag att jag kommer att börja om på nytt!