Recension: Yakuza Kiwami [PS4]

Tidigare i år tog jag mina första stapplande steg in i den långlivade Yakuza-serien, när prologen Yakuza 0 (8/10) släpptes. Jag blev omedelbart fångad av de många intressanta karaktärerna, den djuplodande berättelsen och inte minst seriens förmåga att blanda allvar och absurditeter.

Det är en ypperlig språngbräda in i serien om du inte var med från början, och nu erbjuder dessutom Yakuza Kiwami det optimala viset att uppleva debutspelet som ursprungligen släpptes för nästan 11 år sedan här i väst.

Berättelsen tar vid i den fiktiva stadsdelen Kamurocho i Tokyo år 1995. Kazuma Kiryu är på väg att etablera sig inom Tojo-klanen på allvar och få en egen familj att styra över. Komplikationer uppstår dock ganska snart, och när Dojima-familjens ledare blir mördad landar skulden på Kiryu. Som en följd av detta hamnar han i fängelse, där han sitter i tio år innan han blir villkorligt frigiven.

När Kiryu återvänder till Kamurocho är inget längre sig likt. Konflikter bubblar inom Tojo-klanen, som dessutom söker efter en ny ordförande, och eftersom alla tror att Kiryu mördade Dojima är han inte direkt välkommen hem igen. Intrigerna är många och omfattande, och ger ett riktigt lystmäte för alla som älskar maffiaberättelser.

Majima är inte längre världens mest balanserade människa.

Spelet är som sagt en nyversion av det gamla originalspelet som släpptes till PlayStation 2, men det har gjorts om från grunden i samma motor som användes till Yakuza 0. Det finns ytterst få saker som skvallrar om spelets ålder, vilket både är beröm för hur bra nyversionen är och hur väl originalspelet har åldrats. En del spelmekaniker har putsats upp en aning, men i övrigt är det i princip samma spel som för 11 år sedan.

Det som skiljer spelet mot uppföljarna är att det inte riktigt har hittat sin framgångsrika ton än, och inte vågar sväva ut alldeles för mycket i galenskapsterritoriet. Det finns en del underhållande fånigheter i sidoberättelserna, men inte alls i samma utsträckning som vi får se i senare delar.

En av nyheterna i Yakuza Kiwami är en återkommande batalj med Goro Majima, som kallas för Majima Everywhere. Om du har spelat Yakuza 0, vet du att det till slut verkligen slår slint för den annars ganska slipade Majima, men i detta nu vill han inget hellre än att bara slåss mot Kiryu. Han patrullerar därför runt i Kamurocho i hopp om att få dela ut några käftsmällar, men står också för en hel del underhållande försök till bakhåll. En av de bättre är när han diskret försöker förklä sig till en gigantisk vägkon, men inte riktigt kan stå stilla.

I japanska fängelser måste man mata sin bordsgranne.

Yakuza Kiwami fokuserar väldigt mycket på berättelsen och det finns inte lika många utsvävningar som i till exempel Yakuza 0. Sidoaktiviteterna består dessutom enbart av de små sidoberättelserna; det är inte förrän i senare delar av serien som det expanderas till fastighetsminispel, klubbverksamhet och interaktiva arkadspel. Jag saknar dock det inte lika mycket som jag förväntade mig, eftersom det finns ett riktigt bra driv i berättelsen där jag hela tiden vill ta mig vidare för att se nästa oförutsedda vändning.

Nu i efterhand kan jag utan problem se varför Yakuza-serien har blivit så stor, med sina åtskilliga uppföljare och sidospår. Jag hade väldigt svårt att lägga det åt sidan när berättelsen tog fart, och det hela bygger sedan till en klimax som minst sagt är dramatisk. Alla karaktärer är ypperligt skildrade, och författarna är i synnerhet skickliga på att gestalta de gränslöst onda antagonisterna.

Detta år har bjudit på både Yakuza 0 och Yakuza Kiwami, och jag är verkligen glad att jag gav serien en chans till slut. Kiwami kanske inte tar ut svängarna lika mycket som jag önskar i alla lägen, men spelet bjuder på en berättelse av toppklass som inte bör missas.

4 kommentarer
  1. Alestes Alestes
    • Johan Lindros Johan Lindros
  2. Alestes Alestes
    • Johan Lindros Johan Lindros

Kommentera