Recension: Yakuza 5 [PS3]

Välkommen till den undre världen i den uppåtgående solens land; Japan. Välkommen till Yakuza 5, spelet som du förmodligen aldrig behöver sluta att spela, förutsatt att du trivs med kulturen! Eftersom jag trivs väldigt bra både i japansk kultur och de lustigheter som folket i landet tar sig för, har jag fastnat. I allt annat än berättelsen.

Spelets berättelse kretsar kring Tojo-klanens kamp att bli starkare genom att alliera sig med andra klaner runtom i landet. Anledningen till detta är att den befintliga vänskapen med Omi-alliansen är i gungning då en av de betydelsefulla ordförandena gått bort. Vapenvilan hotas och Tojo-klanen måste bli större och mäktigare om nu det värsta skulle hända.

Historien börjar med att vi återser Kazuma Kiryu (från de tidigare fyra spelen i serien). Han går nu under namnet Suzuki Taichi och försöker att undvika yakuza-livet helt. Istället för gangsterverksamhet tillbringar han nu dagarna med att köra taxi i staden Fukuoka. Självklart blir han inom kort åter indragen i skurklivet, mot sin vilja.

Spelet är uppdelat i fem kapitel, där olika karaktärer får samsas i turordning. Efter Kazuma får vi följa Taiga Saejima och Shun Akiyama som repriserar sina roller från Yakuza 4. Två nya spelbara karaktärer introduceras också i Yakuza 5; Tatsuo Shinada och Haruka Sawamura. De som har spelat tidigare spel i Yakuza-serien känner säkert igen Haruka från barnhemmet Sunflower Orphanage. I Yakuza 5 har hon börjat ta de första stapplande stegen i vuxenlivet och satt siktet på att bli en japansk idol, något hon har drömt om sedan barnsben.

När jag börjar spela den femte delen av Kazumas äventyr, slås jag ganska omedelbart av att denna japanska version av Grand Theft Auto skulle må bra av en uppgradering till den nya generationen. Visst är det en rejäl hyllningssång till den fantastiska plattformen PlayStation 3, men många saker känns hopplöst åldrade. Grafiken i spelmomenten är medelmåttiga, även om filmsekvenserna ser bra ut även för någon som bländats av kraften av den nya konsolgenerationen.

Den här sparken har jag lärt mig i spelhallen

Den här sparken har jag lärt mig i spelhallen!

Själva mekaniken bjuder också på en ordentlig dos retrokänsla och då menar jag inte nödvändigtvis att det är bra. Jag springer ofta in i osynliga barriärer eller vägras åtkomst till ett område på grund av att jag inte har gjort tillräckligt många uppdrag eller kommit tillräckligt långt i berättelsen. Jag vet – jag gnäller om småsaker men jag ser verkligen fram emot en upplevelse som är mer av en öppen värld i nästa spel.

Petitesser och gnäll åt sidan! Vad är det som gör Yakuza 5 så bra trots trubbig logik och gammal grafik? En del är självklart karaktärerna som beter sig på ett äkta, japanskt sätt men det finns mycket annat också. För egen del fann jag det väldigt enkelt att glömma bort berättelsen och strävan efter att klara spelet. Jag lockades istället av det enorma djup som jag erbjöds.

I Kazumas del av historien finns ett naturligt element i att köra taxi runt hela staden. Flera kvällar i rad upptäckte jag att det enda jag ville göra var att köra mina passagerare dit de skulle. Jag såg till att gasa försiktigt för att de inte skulle bli rädda, jag blinkade när jag skulle byta fil eller svänga och försäkrade att de fick en bra upplevelse av vart de än ville färdas.

Till skillnad från riktiga taxichaufförer, krävs här att du följer lagen!

Till skillnad från riktiga taxichaufförer, krävs här att du följer lagen!

När jag kände mig klar med taxiyrket råkade jag snubbla in i en av SEGAs spelhallar. Där erbjöds inte bara Virtua Fighter 2, utan också arkadversionen av ett spel som jag tänkt importera; Taiko: Drum Master. Efter att ha stoppat in tusentals Yen i dessa arkadspel upptäckte jag på vägen ut att det fanns en sådan där hopplös maskin där jag behöver fånga kramdjur med en robotarm. De mjuka djuren var dock i den här spelhallen ersatta med Hatsune Miku-dockor. Gissa om jag – förlåt, Kazuma – tillbringade ett antal minuter och Yen i denna fälla!

Måste...försöka...en...gång...till...

Måste…försöka…en…gång…till…

Utöver dessa sidoaktiviteter kretsar väldigt mycket av spelet kring strider. Förutom uppdragen att besegra klanledare stöter jag väldigt ofta på individer i staden som vill bråka, och dessa slumpmässiga konfrontationer inträffar faktiskt så pass ofta att det börjar irritera mig efter bara några timmars spelande. Visserligen är det ett bra sätt att snabbt öka min karaktärs nivå, men för att tjäna erfarenhetspoäng föredrar jag faktiskt att koka nudlar.

Striderna känns aningen simpla där det i princip räcker att hamra på knapparna för att besegra de enklare fienderna. Min besvikelse över stridssystemet vägs dock upp av möjligheten att plocka upp saker från marken (inklusive avsvimmade bråkstakar) och använda dem som vapen. Inget slår känslan av att nedgöra en stöddig Yakuza med ett cykelhjul!

Sammantaget är Yakuza 5 ett fantastiskt bra spel som bjuder på en gripande berättelse och mängder av distraherande sidouppdrag; det är som gjort för att förlora sig i. Bristerna i mekanik och utförande drar ned betyget några snäpp och det hoppas jag åtgärdas till nästa version. Tyvärr har jag inte klarat spelet och kommer nog aldrig göra det eftersom jag alltid hittar något nytt som lockar. Mitt nästa mål är inte att hjälpa klanen att växa, utan att få högsta poäng i Taiko: Drum Master i spelhallen på Nagasu Boulevard.

Ett svar
  1. Gnoit

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.