Recension: Yaiba: Ninja Gaiden Z

Ninja Gaiden är en spelserie som har ett gediget CV som sträcker sig tillbaka till arkadversionen från 1988. Serien har varit ett av Tecmo Koeis största dragplåster i många år och har alltid erbjudit snabb action och hög svårighetsgrad. I synnerhet titlarna som har släppts efter hoppet från två till tre dimensioner ställer höga krav på spelaren när det gäller att lära sig attackkombinationer i blixtsnabbt tempo. Och nu är det alltså dags för Yaiba: Ninja Gaiden Z – det senaste spelet i serien.

Till skillnad från tidigare spel i serien får du inte följa den klassiska protagonisten Ryu Hayabusa, utan istället Yaiba Kamikaze. Yaiba är inte en speciellt godhjärtad person, vilket etableras redan i introduktionsfilmen där han möter Ryu i en duell. Efter en intensiv kamp blir Yaiba besegrad och Ryu lämnar hans stympade kropp bakom sig. Kroppen snappas dock upp av en mystisk organisation som återupplivar Yaiba och uppgraderar honom med allehanda mekaniska delar. Eftersom Yaiba inte direkt är en lagspelare har de även byggt in en säkerhetsmekanism som kan stänga ner honom igen.

Ledaren för denna organisation är inte en större fan av Ryu och ser detta som ett ypperligt tillfälle att Yaiba för att döda honom. Ryu har siktats i Ryssland där han bekämpar en zombieinvasion. Just det, jag glömde kanske att nämna att Yaiba: Ninja Gaiden Z inte är riktigt lika seriöst som de tidigare spelen i serien. Jakten på Ryu leder Yaiba genom horder av odöda och då det är ju tur att han har nya fina robotdelar att bekämpa dem med.

Kladdigt värre

Kladdigt värre

Den absolut tydligaste skillnaden i Yaiba: Ninja Gaiden Z jämfört med tidigare verk är den grafiska stilen. Världen och karaktärerna är cellskuggade och mellansekvenser berättas dessutom i form av en serietidning och de har faktiskt lyckats riktigt bra. Precis som i Borderlands-spelen skapar det en väldigt specifik ton och utvecklarna har fått det att klaffa med b-filmsstuket som de är ute efter.

Själva berättelsen är dock något av en katastrof. Jag kan absolut uppskatta fåniga upplägg om de skildras på ett kul vis, men karaktärerna tar sig själva på lite för stort allvar emellanåt. Första timmen i spelet innehåller faktiskt några genuint roliga sekvenser och de visar tecken på kreativitet men detta dör ut väldigt hastigt efter ett tag. Kvar har vi sen en huvudkaraktär som i princip är en Duke Nukem i ninjakostym, både attitydmässigt och när det gäller nivån på humorn.

Samma utveckling gäller bossdesignen. I början är de intressanta och kreativa men problemet är att du möter samma typer av bossar hela tiden. Två eller tre olika typer roteras – eventuellt med olika färger – och utvecklarnas sätt att variera är att slänga flera av samma bossar din väg på en och samma gång. Det blir väldigt snabbt tröttsamt och känns som onödiga hinder istället för en utmaning.

Själva fightingsystemet är funktionellt och innehåller en del kul moment som faktiskt höll hela vägen ut. Ibland möter du minibossar som är lite tuffare än de vanliga fienderna och när du får ner dessa till låg hälsa kan du avrätta dem på spektakulära vis och samtidigt knycka deras specifika färdigheter och använda dem som vapen. De huvudsakliga du kommer att använda är baserade på elektricitet, eld och någon form av giftig sörja. När du har något av dessa vapen kan dessa användas effektivt mot andra element. Till exempel kan elektricitet blandas med eld för att skapa en elektrisk eldstorm som snabbt tar död på fiender, och detta behövs framåt slutet när Yaiba är i kraftigt numerärt underläge.

Yaiba: Ninja Gaiden Z är ett spel som är extremt frontlastat. Under den första timmen var jag helt klart såld på hela konceptet, men när det visade sig att det inte fanns mer att se bortsett från fler fiender åt gången föll spelet tungt i mina ögon. Det finns ljuspunkter, men när de är så pass få och överanvänds känns det inte så speciellt längre. Jag kan även påpeka att spelet har den mest frustrerande slutbossen jag upplevt på väldigt länge. Femton minuters fight helt utan kontrollpunkter är inte okej längre, utan sådant borde vara något vi ser tillbaka på och gör oss lustiga över.

Kommentera