Recension: XCOM 2 [PS4]

Det tog ett bra tag innan jag vågade mig på att spela XCOM: Enemy Unknown när det släpptes under förra konsolgenerationen. Jag har hyst en aversion mot strategiska och taktiska spel av det här slaget, men med tanke på hur mycket det hyllades kände jag mig till slut tvungen att se med egna ögon vad som gjorde denna titel så exceptionell. Det tog inte många minuter innan jag var en konverterad XCOM-fanatiker.

Som nybliven fantast, mottog jag något sorgset informationen att XCOM 2 skulle vara PC-exklusivt. Men som så ofta med exklusivitet i dagens spelbransch, ändras dessa förhållanden förr eller senare. Nu kan vi äntligen slåss för mänsklighetens framtid på PlayStation 4 också.

Under föregångaren påbörjades invasionen av utomjordingar, och mänskligheten försökte kämpa emot med alla medel de hade. Nu visar det sig att striden inte har gått så bra som vi kunde hoppas; jorden är nu helt ockuperad av invasionsmakten, och det finns endast små motståndsgrupper som har kämpaglöden kvar. De människor som har lagt ner sina vapen erbjuds genmodifiering för att bli förbättrade varelser, men det är tydligt att det finns en baktanke med alla dessa experiment.

Din uppgift är att väcka liv i kampen mot utomjordingarna genom att förena de grupper av frihetskrigare som finns kvar, och utkämpa ett gerillakrig för att sätta käppar i hjulet för ockupanternas planer. Det visar sig snabbt vara enklare sagt än gjort.

Det är inte omöjligt att detta är sista uppdraget för samtliga

Det är inte omöjligt att detta är sista uppdraget för samtliga

XCOM 2 är till en början ett brutalt svårt, snudd på elakt spel, som verkar vara skapat för att bestraffa minsta lilla misstag du kan tänkas begå. Detta handlar mycket om att dina soldater till en början saknar erfarenhet och de förmågor som kommer i takt med befordran. Detta, tillsammans med det faktum att dina soldater förloras permanent om de skulle dö under ett uppdrag, skapar en otrolig utmaning som har gjort spelserien till den nagelbitare som den är.

I takt med att dina soldater går upp i rang blir de dock tåligare, bättre på att sikta och faktiskt individer som du skapar en personlig relation till. Det är riktigt tufft att förlora en veteran som har räddat gruppen så många gånger tidigare, när fienderna lyckas kringgå bakhållet som du trodde var idiotsäkert.

Mellan uppdragen tillbringar du tid och resurser med att forska fram ny utrustning och expanderar din flygande bas med faciliteter som underlättar kampen mot utomjordingarna. Du måste även se till att sprida ut ditt kontaktnätverk så mycket som möjligt för att kunna skaffa mer stöd från andra motståndsgrupper. Det är dock ständigt en kamp mot klockan som hela tiden indikerar hur nära ockupationsmakten är att färdigställa sitt mystiska Avatar-projekt, något som måste stoppas till varje pris.

100 procents chans att träffa? XCOM kommer att hitta ett sätt för dig att missa ändå.

100 procents chans att träffa? XCOM kommer att hitta ett sätt för dig att missa ändå.

Även om spelet i början påminner om att springa in i en tegelvägg om och om igen, kommer belöningen ganska snart när du börjar få ett fotfäste i den övergripande kampen. Du känner snart att uppdragen börjar gå lite mer som planerat och dina soldater överlever så pass länge att du känner dem vid namn. Det finns sällan ett tillfälle då allt går som på räls; hela tiden finns bränder att släcka i alla världens hörn, men trots den eviga kampen, känns även de små segrarna som monumentala framsteg.

Alla uppdrag känns väldigt dynamiska eftersom många av dem är procedurellt genererade. Det blir därför svårt att förutspå vad som är bortom hörnet, och det som till en början känns som en lugn promenad genom en stadsdel kan snabbt gå riktigt fel när fienderna börjar kalla in förstärkning. Det mesta i miljön är dessutom förstörbart, vilket innebär att större fiender har en tendens att demolera perfekta skyttevärn med ypperlig ackuratess.

XCOM 2har bjudit på flera av mina favoritögonblick med ett spel detta år, men det finns dessvärre en ganska stor skamfläck. Prestandan är usel överlag, vilket jag förvisso kan ha lite överseende med i detta fall, eftersom det är ett turordningsbaserat spel. Vad jag inte riktigt kan smälta är de fruktansvärda laddningstiderna som jag tvingas utstå. Vi talar alltså om laddningstider som räknas i minuter istället för sekunder, och jag passade på att ta tiden mellan ett avslutat uppdrag tills jag var inne i huvudmenyn igen. Det tog nästan fyra minuter. I princip samma sak gäller när du laddar in en sparfil, och det är totalt oacceptabelt i mina ögon.

Trots prestandaproblem och horribla laddningstider är XCOM 2 ett fantastiskt spel i grund och botten. Det är dock otroligt tråkigt att ett sådant mästerverk inte får chansen att vara bättre. Betyget hade definitivt varit högre om spelet hade varit en smula mer optimerat för plattformen.

3 kommentarer
  1. Kristoffer Nyrén Krille
    • Johan Lindros Johan Lindros
  2. Die Monger Thomas

Kommentera