Recension: Worms W.M.D [PS4]

När jag startar Worms W.M.D för första gången väcks många minnen till liv. Mina första tankar går till spelet Kanon på ABC80 som spelades i datasalen på min högstadieskola i mitten på 80-talet. På skärmen fanns då två vektorritade kanoner och en pil som indikerade vindriktning. Sedan turades de två spelarna om att mata in en vinkel och en styrka med målet att träffa motståndarens kanon.

Worms-serien har byggt vidare på denna enkla grundprincip och Worms W.M.D är den 23:e (tjugotredje!) uppföljaren i huvudserien sedan Team17 släppte det första spelet 1995. När det första spelet släpptes blev Worms snabbt en given favorit på förfesterna där alla spelare kontrollerade varsin mask och där vi slumpade vilken bana och position vi fick. Soffläget är självklart kvar, och det går att krydda med datorspelare.

Flerspelaralternativen tar dock inte slut där. Här finns även rankade online-matcher för en mot en, där du låser upp kosmetiska belöningar som ljud, hattar och animeringar för att reta motståndarna. Utöver det finns snabbmatcher och privata onlinematcher mot kompisar.

Nu ska Sutcha Ripov och Ikan Pullitov få på moppo!

För mig är dock det som sticker ut hur mycket innehåll den ensamme spelaren bjuds. Den naturliga startpunkten blir det omfattande träningsläget där jag får lära mig grundläggande förflyttning, hantera maffiga vapen och köra fordon. Du belönas också med medaljer baserat på hur snabb du är och ett retfullt världsrekord annonseras på alla träningsbanor, så omspelningsvärdet blir stort.

Efter träningsläget finns det en kampanj, utmaningar och bonusbanor. Kampanjupplägget är överraskande roligt, där varje bana har ett grundmål och ett antal bonusmål. Grundmålet är oftast att döda alla motståndarmaskar, men bonusmålen är både mer fantasifulla och kluriga. Där kan det vara saker som att ingen av dina maskar får ta skada eller att du ska döda alla motståndare med helikoptern. På en bana är ett av de små uppdragen att tillverka ett vapen under fiendens runda.

Tillverkningen är en nyhet i W.M.D där du kan plocka isär vapen och utrustning du inte vill ha, och använda komponenterna för att montera ihop nya föremål. Du får en fördröjning på en runda, men det är en kraftfull funktion ifall du behöver en Airstrike eller Bunker Buster för att komma åt en väl skyddad motståndare.

Den andra stora nyheten är att maskarna kan gå in i byggnader, där det kan finnas vapenlådor och du får skydd från många vapentyper. Tyvärr tycker jag att idén faller platt, då det oftast innebär att jag får en inomhusmotståndare kvar på slutet eller att jag har svårt att navigera genom huset på grund av den sega hoppmekaniken i kombination med tidsbegränsade rundor.

Jag fullkomligen älskar motståndarnas kaktus-sombreros här på Aztec-banan.

Jag förvånas trots detta över hur polerat spelet är och hur kul jag har. Den tecknade tvådimensionella grafiska stilen passar konceptet perfekt, men tyvärr tycker jag rösterna är sämre här än i tidigare spel i serien. Ett annat stort plus är de ordvitsiga namnen på maskarna. Men ändå finns där den naggande känslan att jag sett det här många gånger förut. Det är lite som att äta en riktigt bra vaniljglass; det är gott, men det är vanilj. Förutsägbart och lite tråkigt.

Har du spelat Worms förut och känner till konceptet vet du vad du får, där den stora nyheten är det maffiga solo-läget. Worms W.M.D är en bra startpunkt om du likt en daggmask levt under en sten de senaste 21 åren och helt missat serien.