Recension: World End Syndrome [PS4]

Jag har fortfarande lite svårt att hänge mig berättelserna i spelgenren visuella romaner. Det beror inte på att grafiken är dålig, handlingen är klen eller att karaktärerna är tråkiga – tvärtom!

Det som jag alltid har haft svårt för är det eviga tryckandet på X för att förmå spelet att hoppa fram till nästa sjok av text. Men nu sitter jag här med en förhårdnad på höger tumme och längtar efter nästa berättelse. Jag har spelat World End Syndrome, och trots att jag inte är klar med spelets alla alternativa slut är jag av någon anledning ändå helt frälst av denna upplevelse.

Titeln bjuder på rejält magiska ögonblick

Om du någon gång har spelat ett japanskt spel, kommer du att känna igen dig snabbare än kvickt; huvudkaraktären är en kille som börjar i en ny skola och försöker finna sig tillrätta. Självklart kommer du inom kort att befinna dig i händelsernas centrum.

De första fyra, fem timmarna tillbringar jag tillsammans med mina nya skolkamrater; pojkar och flickor i de övre tonåren. I det lilla samhället Mihate Town inträffar inom kort en stor, mystisk händelse kallad Yomibito. Legenden säger att det för hundra år sedan inträffade en serie mord, som sägs ha utförts av en återuppstånden person.

Men väl i skolan finns inte mycket tid att spilla när det kommer till övernaturligt trams. Japansk kultur är full av andar och spöken och det mesta är legender eller vackra förklaringar av vad om händer efter vi lämnar jordelivet. Det är viktigare att hitta den rätta klubben, umgås med jämnåriga och att göra bra ifrån sig under lektionerna.

När jag når spelets slut för första gången, känner jag att jag lämnas med så mycket ouppklarat, med så många frågor och med så stor längtan efter att få veta mer. Därför hoppar jag direkt in i en ny spelomgång.

Och det bjuds även gästspel från sporterna kendo och naginata!

Fram tills nu har titeln skänkt mig enorma massor av text och en berättelse som gör att jag vill ha mer. Men när jag startar om World End Syndrome, möts jag av ett helt nytt upplägg där jag förutom att gräva djupare i mysteriet, måste disponera min tid och var någonstans jag ska befinna mig under dagarna. Nu är det sommarlov och därför erbjuds jag en stor mängd frihet.

De allra flesta dagarna är uppdelade i morgon, dag och kväll och jag kan endast besöka en del av staden per tidsperiod. Därför är det viktigt att jag lyssnar och läser mig till var de personer som jag vill umgås med befinner sig.

Efter att ha fått se de separata historierna för den mystiska Rei och den bortskämda Saya, bestämmer jag mig för att jag måste se precis allt som titeln har att erbjuda. Jag har aldrig förr fastnat så hårt för en visuell roman!

Med en välskriven berättelse som vecklas ut mer och mer ju längre jag spelar, intressanta karaktärer och ett kusligt mysterium som känns rotat i japansk kultur, kan jag inget annat än att rekommendera spelet varmt. Om du, liksom jag, tidigare har haft svårt att känna dig investerad i visuella romaner eller om du är veteran, är detta ett absolut måste. Arc System Works och Toy Box har skapat något magiskt!

2 kommentarer
  1. Quint Quint
    • Martin Svennberg Martin Svennberg

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.