Recension: Wolfenstein: The New Order

Få skjutspel i förstapersonsperspektiv har samma ikoniska status som Wolfenstein-serien, med tanke på inflytandet som Wolfenstein 3D hade på genren. Utvecklarna id Software skapade fundamentet för hur denna typ av spel skulle se ut under många år framöver och ur detta föddes andra odödliga klassiker som Doom och Quake.

Uppdraget att skapa en ny del i Wolfenstein-serien har denna gång gått till Uppsala-baserade MachineGames som är en relativt ny studio, men som till viss del består av folk från Starbreeze. Deras erfarenhet från personliga favoritspel som Chronicles of Riddick och The Darkness gjorde att jag hade goda förhoppningar om att MachineGames skulle göra ett bra jobb med Wolfenstein: The New Order.

Protagonisten i spelet är i vanlig ordning den biffige amerikanske soldaten William J Blazkowicz och när spelet börjar är året 1946 och kriget rasar vidare. Det är dags för det sista rycket som ska fälla nazisterna en gång för alla, men saker och ting går lite snett. Under reträtten blir Blazkowicz träffad av granatsplitter som försätter honom i koma, vilket gör honom oförmögen att fortsätta kampen mot de nazistiska styrkorna som slutligen lyckas ockupera större delen av världen.

Åren passerar och du får se glimtar av Blazkowicz medvetande under hans tid på ett sjukhus i Polen. När fjorton år har passerat vaknar han plötsligt till liv och möts av en värld som är kuvad under naziregimen som spritt sig som en löpeld. Städer har förvandlats till betongfästningar som påminner om Half-Life 2:s City 17, och folk lever konstant i skräck för att bli bortförda. Det är med andra ord dags för B.J Blazkowicz att rensa ut det fascistiska ogräset medelst hagelgevär och automatkarbiner.

Det är tydligt att MachineGames har fokuserat på att skapa ett skjutspel med äldre värderingar och spelmekanik, dock med varierande framgång. Istället för att använda sig av regenererande hälsa har Wolfenstein: The New Order en hybridlösning med det gamla klassiska hälsopaketsystemet. Du kan regenerera en liten bit av din hälsa, men för att fylla upp din mätare behöver du hitta diverse förbandslådor, mat eller annat som bidrar till ditt välbefinnande. Det är en välkommen variation från alla andra spel i genren där du bara behöver ett par sekunders skydd för att bli frisk igen.

Det finns dock tillfällen då den gamla mekaniken inte känns lika välkomna, och då tänker jag i synnerhet på att du måste trycka på fyrkantsknappen varje gång du ska plocka upp något. Det blir alltså ingen automatisk samling av ammunition, hälsa eller sköld här inte, vilket är särskilt irriterande när du anstormas av fiender eftersom det är sällan rätt läge att gå runt och dammsuga hörnen när ammunitionen tryter. Det är något jag lärde mig att planera runt, men det skapar en del frustrerande ögonblick.

panzerhund-wolfenstein-the-new-order-1920x1080[1]

Passa dig för panzerdoge

Berättelsen är det som överraskade mig mest i Wolfenstein: The New Order. Under det första uppdraget kändes det som att jag skulle få kämpa mig igenom ytterligare en dussinskjutare med militära inslag, men det vände snabbt. Istället bjuder MachineGames på ett spel som känns inspirerat av Inglourious Basterds där de vill berätta en seriös berättelse med en överdriven skruv på det hela. De lyckas bra med att etablera antagonisterna som ren ondska och dessa är oftast välspelade. Det blandas dock emellanåt med några djupt fåniga repliker som inte alltid passar in i stämningen.

Presentationsmässigt är spelet en ganska blandad upplevelse. Det drivs av samma motor som id Software använde till RAGE, men spelet lider inte alls av samma nivå av grova pop in-effekter som texturerna i RAGE gjorde, som gjorde att fiender nästan materialiserades ur tomma luften. Däremot är upplösningen på texturerna betydligt lägre, vilket ibland blir plågsamt uppenbart om du skulle få för dig att titta på till exempel skyltar eller planscher på väggar. Detta kompenseras delvis av intressanta miljöer och det faktum att spelet har en konstant perfekt bildfrekvens, men det kan tidvis skada spelupplevelsen när det känns som att du behöver besöka en optiker på grund av de suddiga texturerna.

… annars får du sju hål i nacken!

En annan sak som var en positiv överraskning är att det finns en del variation i både berättande och tempo. Mellan uppdragen får du ofta umgås med människor i motståndsrörelsen, där du kan studera tidningsurklipp som ger bakgrundshistoria om hur nazisterna lyckades ta över världen. Det finns även uppdrag som är mer lågmälda och stämningsfulla än vad du kan finna i andra typiska korridorskjutare. Men missförstå mig inte … spelet har absolut sin beskärda del av korridorskjutande, men omväxlingen gör att det inte känns tråkigt i längden.

Wolfenstein: The New Order är ett spel som i sin helhet är betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Både actionsekvenserna och berättandet är tillräckligt starka för att ha överseende med korkad artificiell intelligens, grafiska tillkortakommanden och spelmekaniska detaljer, men det finns dock alldeles för få saker som får spelet att sticka ut i mängden. I grund och botten lyckas dock utvecklarna med en viktig fundamental punkt, nämligen att spelet är kul. Och det räcker.

Ett svar
  1. Die Monger Thomas

Kommentera