Recension: Vaporum [PS4]

Vaporum tillhör den på senare år något sparsmakade genren grottkrypare från väst. Spelet har uppenbara inspirationskällor i klassiker som Dungeon Master och Eye of the Beholder. Men istället för att använda ett fantasytema bjuds du istället på ett äventyr i steampunkmiljö.

När spelet startar vaknar du på en öde klippa vid havet med utsikt mot ett enormt metalltorn. Du minns inte vad som hänt, men dras till tornet. Du lyckas ta dig in och möts av en kal, oorganisk miljö som jag närmast vill beskriva som en fabrik eller lagerbyggnad. Det första som slår mig är tankar på BioShock med mörka färgtoner och en tanke om framtiden, fast för länge sedan.

En vanlig syn innan stridens första attacker utdelats.

På tornets första våning hittar du ett antal exoskelett som alla har olika egenskaper och är Vaporums tolkning av klasser, som fokuserar på strid, försvar, utforskning eller teknologi vilket närmast kan jämföras med magi i liknande genrespel.

Mystiken är påtaglig och jag frågar mig vem jag är, varför jag är i tornet och vad tornets syfte är. Berättelsen portioneras ut i form av korta reaktioner från protagonisten och i form av texter och röstmeddelanden från korrespondens eller dagböcker. Även omgivningarna ger ledtrådar, då varje våning har ett tema och bjuder på unika miljöer och pussel.

Just pusslandet är en central spelmekanik som verkligen får mig att minnas den gamla skolan. Flera av gåtorna bjuder på en rejäl utmaning för de små grå, då delar av lösningen kan vara utspridda över hela våningen. Det finns få, om ens några, ledtrådar överhuvudtaget och de är inte helt uppenbara.

Striderna sker i realtid där dina vapen och teknologier alla har en nedkylningstid för att ge en mer taktisk framtoning snarare än knapphamring. Om jag möter en fiende i taget försöker jag alltid att hitta en lite större yta där jag kan undvika att bli träffad av dennes attacker medan jag kan dansa in och sätta mina. Det blir nästan en rytmisk upplevelse, men så fort jag möter flera fiender på samma gång, eller fiender med areaattacker, måste jag tänka om.

Hantering av föremål och utrustning är ett obligatoriskt moment och den här vyn behövs efter varje liten skattgömma.

Miljöerna känns till en början intressanta, men blir lite enformiga i längden då mörkret endast bryts av bruna och metalliska färger med några enstaka färgade lampor ibland. En detalj jag stört mig mycket på är att fallgropar dödar mig automatiskt och att de inte alltid är lätta att se i de mörka korridorerna. Detta kombinerat med att spelet endast autosparar när jag byter våning innebär att jag har fått spela om ganska stora moment. Jag har helt enkelt blivit bortskämd med att moderna spel har förhållandevis täta kontrollpunkter.

Även om det finns många retrodoftande element, har utvecklarna lyckats väl med att modernisera kontrollerna. Standardutförandet för handkontrollen höjer ribban för hur allt från förflyttning och strider till inventariehantering och sökandet efter hemliga knappar på väggar sker på ett intuitivt och effektivt sätt. Och den automatiska kartan är både snygg och helt oumbärlig för mig även om den går att stänga av om jag skulle föredra att spela utan.

Vaporum bjuder på en gedigen och genomarbetad upplevelse för dig som gillar grottkrypargenren. Trots några irritationsmoment och tendenser till enformighet är detta ett fint tillskott på rollspelsscenen för PlayStation 4.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.