Recension: Valkyria Revolution [PS4]

Det finns ett fåtal spel som lyckas träffa mitt i prick när det kommer till den tecknade stil som japanska anime- och mangatitlar lyckas förmedla. Valkyria Chronicles är ett av dessa mästerverk som redan under PlayStation 3-eran fick mig att tappa hakan över hur vackert och unikt det var. Den uppgraderade utgåvan Valkyria Chronicles: Remastered (9/10) levererade ännu bättre grafik samtidigt som den utsökta kombinationen av rörelsefrihet och strategi lämnades intakt.

När studion Media. Vision tar sig an den hedervärda uppgiften att utveckla serien, väljer de att vända upp och ned på allt och skapa något helt nytt i sidospåret Valkyria Revolution. På pappret ser det ut som att upplägget eventuellt kan tilltala en bredare publik, men håller det i längden för den trogna skara av Valkyria-entusiaster?

Berättelsen kretsar kring en grupp krigare som kallas de fem förrädarna; fem individer som anklagas för att ha startat ett omfattande krig med stora förluster för alla inblandade nationer. Anledningen stavas såklart Ragnite, mineralen som utgör grundämnet för allt från medicin till vapen och som dessutom är kraftkällan till de flesta motorer i världen.

Berättelsen utspelar sig likt en historisk föreläsning där en professor lugnt och stilla berättar om historiens förlopp för en av sina elever, sittandes i den dunge där de fem förrädarna är begravna. Till en början slås jag av hur annorlunda berättelsestilen är men efter ett hundratal avbrott där spelet behöver ladda mer innehåll, känner jag att upplägget börjar bli aningen uttjatat. Visst bjuds en ordentlig genomgång i Ragnite-mineralens påverkan av människor och makternas utspel i världen, men redan efter några timmar avviker mitt intresse.

Till och med den fruktade valkyrian faller offer för stereotyperna

Till och med den fruktade valkyrian faller offer för stereotyperna

Jag slås ganska omedelbart av hur starkt intryck som den föregående grafikmotorn har haft på mig. Avsaknaden av de pastellmålade miljöerna och karaktärerna lämnar en tomhet i mig som jag inte alls trodde att jag skulle uppleva. Istället för levande, omtumlande färgklickar i den krigiska vardagen, serveras istället en vardaglig JRPG-grafik med ett påklistrat filter för att försöka lura mig att tro annorlunda.

Den enkla grafiken går hand i hand med platta, tråkiga karaktärer där stereotyperna avlöser varandra kolonn efter kolonn. Självklart har vi det avdankade fyllot i gruppen tillsammans med storbröstade kvinnor, buttra män och tysta hjältar. För att piffa upp vardagen en smula introduceras inom kort även landets prinsessa till gruppen; en karaktär som inte alls är van vid krigets vardag men som snart anpassar sig till hemskheterna.

Charmen i tidigare titlar har, förutom grafiken, varit det genuint spännande och djupt strategiska turordningsbaserade stridssystemet. När Media. Vision beslutade sig för att arkebusera upplägget och istället ersätta det med ett generiskt och actionbetonat dito, kan jag erkänna att jag tycker att det är ett snedsteg av rang. Visst kändes föregångarna något ytliga då belöningarna var som störst då jag klarade uppdragen på så få drag som möjligt, men det som erbjuds här är tyvärr inte bättre på något sätt. Kombinationen av att kunna springa fritt i miljöerna och det simpla systemet för attacker och specialförmågor tillsammans med rejält korkat motstånd gör upplevelsen trist även på slagfältet.

Jag har en plan! Vi springer rakt mot de som skjuter på oss, smart va?

Jag har en plan! Vi springer rakt mot de som skjuter på oss, smart va?

I ett rollspel med strategiska inslag förväntar jag mig att åtminstone slutbossarna ska erbjuda ett rejält motstånd, men faktum är att jag sällan känner mig orolig för utkomsten av en strid. Jag springer enkelt fram och nedgör soldater, ägnar två till tre attackrundor för att mosa deras ledare och rusar sedan vidare för att hacka ned fiendens Ragnite-förstärkta megarobot. Efter varje vunnen strid funderar jag på vad jag bjöds för motstånd, men kommer inte på mig att minnas något speciellt. Trist.

Under de långa timmar som jag tillbringat tillsammans med Valkyria Revolution, känns det som merparten av min tid har tillbringats med att titta på långa filmer, samt att stirra på en svart laddningsbild med texten ”Now loading”. Det var absolut inte vad jag hade förväntat mig av det här spelet och jag måste säga att jag är riktigt besviken på vart detta sidospår har tagit mig. Det är inte så att titeln är undermålig på något sätt, men min känsla är att Valkyria Chronicles-serien förtjänar en mycket bättre arvtagare än detta. Mycket bättre.

2 kommentarer
  1. Alestes Alestes
  2. tap10lan

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.