Recension: Until Dawn [PS4]

Avbryt mig om du har hört den här handlingen förut: åtta osnutna (och till en början odrägliga) ungdomar åker iväg till en ödsligt belägen stuga över en helg för att fira livet i alla dess former, men med den ack så originella vändningen att saker går sakteligen helt åt skogen. Handlingen i Until Dawn är långt ifrån unik till ytan, men väl värd att skrapa sig igenom. Det finns nämligen ett oerhört djup i den här titeln.

Den brittiska utvecklaren Supermassive Games är kanske inte direkt superkända och med titlar som ”Start The Party” och ”Tumble” i bagaget var det nog få som hade något direkt intresse för en skräcktitel som mer verkade påminna om de ganska dassiga Obscure-spelen än exempelvis Silent Hill. Bevisbördan var helt enkelt ganska hög för det lilla teamet.

Until Dawn lyckas följa den spelmässiga stilen i både kontroll och kameraklippning som David Cage och Quantic Dreams lade grunden för med Heavy Rain. Dock utan tillstymmelse av att ens försöka vara lika pretentiösa, och med väsentligt bättre röstskådespelare. Det här är inte ”Press X to Jason” del 2, snarare är det en helt annan Jason som jag påminns om. Till stor del känns Until Dawn som en hyllning till klassiska skräckfilmer där ungdomar råkar illa ut.

Utforskning av mörka rum med hjälp av ficklampa är obligatoriskt.

Utforskning av mörka rum med hjälp av ficklampa är obligatoriskt.

För ett par år sedan – när Mass Effect och Dragon Age-serierna var som hetast pratades det väldigt mycket om val och konsekvenser. Detta är något som Supermassive Games tydligt har lagt på minnet, då karaktärerna i Until Dawn (och jag i form av allsmäktig domare eller smått sadistisk voyeur) ställs inför allt svårare val. Och till skillnad från tidigare nämnda spel så kan dessa val ha rätt allvarliga konsekvenser i slutänden.

Valet att åka upp till en övergiven stuga omgiven av berg känns kanske inte som världens bästa eller mest originella ramhandling, men Until Dawn lyckas faktiskt introducera lite nya element i en så pass välanvänd klyscha. Med handen på hjärtat lyckas spelet titt som tätt få mig att hoppa till, skrika till eller behöva ta en paus när det blir för intensivt. Jason Graves, som kanske är mest känd för musiken till Dead Space-trilogin och det senaste Tomb Raider-spelet, gör ett suveränt jobb med att förhöja stämningen med rejält dramatisk och otäck musik.

Until Dawn bjuder på kompetent röstskådespeleri och fantastiskt välanimerade ansikten, något som ytterligare bidrar till att fånga mitt intresse för de till början klyschiga karaktärerna. Ju längre spelet fortgår, desto mer kommer jag på mig själv med att faktiskt bry mig om dessa ungdomar. Att Supermassive har lyckats skapa åtta minnesvärda karaktärer som alla är spelbara och på sina egna sätt komplexa och djupa är inte en lätt uppgift, men hatten av till ett väl genomfört jobb!

until-dawn-screenshot-04-ps4-us-07aug14

En dramatisk dialog på en snötäckt bergstopp.

Parallellerna till David Cages spel (Heavy Rain, Beyond: Two Souls) är fler än behöver nämnas, men på en punkt överträffar Until Dawn faktiskt Cages verk. Handlingen kommer fortgå utan en tillstymmelse till lim, klister eller gigantiska logiska hål trots att en eller flera av ungdomarna råkar illa ut och kanske dör. Ja – ungefär vem som helst av de spelbara karaktärerna kan komma att dö. Och det beror alltid på val du själv har gjort. Medvetenheten om att deras öden vilar i dina händer är konstant påtaglig och ökar faktiskt stressen rätt rejält. En missad knapptryckning kan betyda skillnaden mellan liv och död.

Det mest negativa jag kan hitta med Until Dawn är att spelet är fasansfullt svårt att lägga ner och inbjuder till flertalet genomspelningar då valmöjligheterna är oöverskådligt många. Men det ser jag inte som särskilt allvarliga brister i spelet – det är snarare karaktärsbrister hos mig.

Oavsett om du är ett fan av skräckfilmer i stil med Fredagen den 13:e, Saw eller lite mer lättsammare Scream-filmer så kommer du sannolikt nicka igenkännande åt influenser och stämningsmoment. Until Dawn är ett snyggt axplock av det bästa och mest chockande skräckfilmsvågen producerat, och flörtar hejvilt med nostalgi. Men det klarar av att stå på sina egna ben tack vare smart regi och det faktum att du som spelare faktiskt tvingas delta och inte är en passiv betraktare. Until Dawn är ett av de mest effektiva och intensiva skräckspelen på ett bra tag.

4 kommentarer
  1. Macke86
    • Fredrik Johansson Fredrik Johansson
  2. Joyau
  3. Jerry Olsson

Kommentera