Recension: Uncharted 4: A Thief’s End [PS4]

Redan från första sekunden hugger Uncharted 4: A Thief’s End tag i mig, och släpper inte taget förrän eftertexterna rullar. Det är väldigt få spel som lyckas engagera mig så mycket som Naughty Dogs verk har gjort på PlayStation 3 och senare. Med en berättelse som slår både filmer och romaner på fingrarna, en rollbesättning som är otroligt levande och en dialog som får mig att ömsom skratta och ömsom hålla andan går det inte att hitta något som liknar det.

Den här gången handlar berättelsen om en enorm piratskatt efter den legendariske piraten Henry Avery. Nathan Drake har lagt hölster och klätterrep på hyllan och jobbar nu helt inom lagens ramar, men han dras in i det här äventyret och slukas precis som vi spelare av legenderna och myterna. Berättelsen är precis som i tidigare delar fullkomligt fenomenal, men jag låter bli att avslöja mer med uppmaningen att spela spelet själva!

Den mest iögonfallande nyheten är smygsystemet, där det verkligen känns som om utvecklarna har spelat Assassin’s Creed. Det blir extra uppenbart när de återanvänt färgkodning för när du är inom synfält, vakten sett något misstänkt och när du blir upptäckt. Det känns dock ändå fräscht att kunna välja om du vill försöka vara oupptäckt och lönnmörda motståndet, eller om du föredrar det klassiska skjutandet. För mig blir det oftast en kombination, där jag försöker slå ut några fiender i smyg innan det blir öppen eldstrid. Precis som i tidigare spel finns närstridsalternativ om du råkar hamna för nära motståndarna.

Mannen med världens starkaste fingergrepp

Mannen med världens starkaste fingergrepp

Den andra intressanta nyheten är att du får köra båt och jeep. Här har de lyckats få fordonsdelarna att vara både nyskapande och roliga. Under vissa moment tvingas jag hitta udda vägar och lösa pussel för att få upp min jeep för leriga slänter, medan andra scener kräver att jag trycker plattan i botten och undviker massiv beskjutning. Variationen gör att jag aldrig blir uttråkad, och arkadracing-kontrollerna känns perfekt avvägda. En mindre smickrande nyhet som känns alldeles för överanvänd är glidandet nedför backar med lösgrus eller lera. Vid ett par tillfällen tycker jag det är befogat, men vid tionde pulkabacken på rumpan känns det sådär.

Sett till det tekniska är Uncharted 4 ett mästerverk utan like. Grafiken är det snyggaste jag än så länge sett på konsol, och vid flera tillfällen bara stannar jag upp och roterar kameran och insuper de fantastiska miljöerna. Ser vi till ljudet så håller även röstskådespel, ljudeffekter och musik allra högsta klass. När handgranaterna exploderar bjuds jag på en dov bas som får det att vibrera i kroppen.

Dialogen är ändå det som får mig att bli fullkomligt förälskad i spelet. Karaktärerna är otroligt levande och pratar som vanligt folk gör. Scenen där Elena och Nathan pratar om sin dag är en av mina absoluta favoritscener någonsin och har så många nyanser och en stor portion humor. Småpratet i jeepen, tjattret på radion och allt småkiv mellan huvudpersonerna håller absolut toppklass, och brukar annars bara ses i rollspel (och då betydligt mer sällan än här). Att vi dessutom bjuds på det bästa röstskådespelet någonsin är bara pricken över i.

Varför har ingen ritat ett X i sanden?

Varför har ingen ritat ett X i sanden?

Flerspelarläget känns för mig helt överflödigt, och det är inte vad jag vanligtvis söker efter i ett Uncharted-spel. Trots detta är det välgjort och jag har kul när jag kör några dödsmatcher. Tempot är högt och det är min färdighet som avgör om jag ligger på plus- eller minusstatistik när matchen är klar. Det finns massor av kosmetiska upplåsningar, och om du gillar att spela mot mänskligt motstånd kommer det att räcka länge.

Jag kan tycka att Naughty Dog varit lite fega och förnyat sig en aning för lite, men när jag överväldigas av kvalitet hela spelet igenom glömmer jag att jag spelat flera liknande segment i föregångarna. Kontrollerna är generellt sett bra, men det händer ändå att mina hopp inte alls hamnar där jag tänkt mig, precis som i de tidigare spelen. I några sekvenser anar jag ett släp och en sänkning av bildfrekvensen, men min kritik är överlag bara petitesser.

Vi bjuds här på kanske inte bara årets spel, utan en basenhetssäljare, ett mästerverk och ett av de bästa spel PS4:an har att frambringa. Berättelse, tempo, körsekvenserna, pusslande, basskjutandet, ja alla komponenter samsas i en underbar symfoni av ren och skär spelglädje. Halvvägs genom 2016 blir det i min bok inte bättre än så här på konsol.

Ett svar
  1. Macce_1

Lämna ett svar till Macce_1Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.