Recension: Uncanny Valley [PS4]

Stackars Tom har det kämpigt med sina mardrömmar, och berättelsen i Uncanny Valley startar med att han blir jagad av fasansfulla gestalter i drömmarnas värld. Oundvikligen blir den panikslagne hjälten tagen av sina jägare, och vaknar upp. För att få bukt med mardrömmarna och förpassa dem ur sina tankar, tar han anställning som säkerhetsvakt i en övergiven fabrik. Till en början verkar det lovande, men det är något som inte stämmer med den övergivna platsen.

Jag lär mig mina uppgifter hos min buttre kollega Buck; att gå mina rundor i byggnaden under den mörka natten. När mitt pass är över kan jag gå till lägenheten för att sova. Det är rätt ensamt att promenera i ett stort kontorshus med en ficklampa som enda sällskap, och den påtagliga paranoia som spelet utstrålar känns influerad av filmklassikerna The Shining och Mörkrets Furste.

Nu förstår jag hur Justin Bieber känner sig när hans fans stormar mot honom. Eller vänta nu?

Olyckligtvis för Tom fortsätter hans mardrömmar mellan arbetspassen. I drömsekvenserna är det meningen att jag ska hjälpa honom att fly sina demoner, men mina ansträngningar är otillräckliga; det känns som att det är meningen att monstren ska vinna. Problemet med de ångestfyllda drömmarna är att jag tappar fokus från verkligheten, och jag tycker inte att sömnperioderna fyller någon speciell funktion, utan känns som onödigt tidsfördriv.

Redan under mitt första försök klarade jag spelet på en halvtimme och det förvånade mig, men det är meningen att jag ska spela Uncanny Valley flera gånger och att fatta helt andra beslut än spelomgången innan. Hur utgången blir beror helt enkelt på vilken väg som tas, men jag blir snabbt uttråkad av klumpig mekanik och trista miljöer.

Spelkontrollen är på gränsen till katastrofal, särskilt när jag ska kolla i Toms ryggsäck för att leta upp något jag behöver. Här har utvecklaren porterat musfunktionen rakt av från PC-versionen till styrspakarna, vilket gör funktionen långsam. Den taffliga översättningen av muspekare och hanteringen av menyer gör att jag upplever stor frustration när jag spelar.

Jag gillar däremot den välgjorda pixelgrafiken och hur Cowardly Creations arbetar med ljussättningen. När jag vandrar runt i den mörka skogen med tänd ficklampa, levererar Uncanny Valley en vacker miljö och en påtaglig stämning. Musiken är också riktigt bra; den kryper under skinnet på mig, och påminner med sin fingertoppskänsla starkt om John Carpenters starka filmmusik under hans gyllene år.

Det finns ett fåtal personer som Tom kan prata med men efter ett tag lär han sig att de har dolda avsikter.

Uncanny Valley är en bisarr men tråkig historia som knappt erbjuder någonting alls under de första dagarna. Det är inte förrän jag kommer till de sista dagarna i berättelsen som spelet sätter lite fart men slutet känns överrumplande och lite väl förhastat. Jag får inte heller reda på varför Tom väljer att bli säkerhetsvakt i den övergivna fabriken för att bli kvitt sina mardrömmar. Förvirringen och det enformiga detektivarbetet gör det svårt för mig att vilja bry mig över huvud taget. Det spelar ingen roll att mina beslut eller vägval erbjuder mig alternativa slut i berättelsen, eftersom spelet saknar substans och inte ger mig något i längden.

Är du förtjust i skräckspel med mystik, ångest och bisarra situationer, kanske detta kan vara något att kolla in under en kommande rea. Men jag kan garantera att du kommer att ifrågasätta dig själv och vad du precis upplevde. Det gjorde jag.

Kommentera