Recension: Trials of the Blood Dragon [PS4]

Frustration. Det är tyvärr hur jag skulle beskriva Trials of the Blood Dragon med ett ord. Om du förväntar dig en uppföljare i Trials-serien med balansakter på motorcykel får du tyvärr skruva ned dina förväntningar något. Ungefär halva spelet består av motorcykelsektioner, även om alla banor ger ett betyg baserat på hur lång tid du tar på dig och antal försök.

Om vi börjar från början, är detta en slags uppföljare till Far Cry 3: Blood Dragon, eftersom berättelsen tar vid där den slutade i förstapersonsskjutaren. USA ligger i krig med Vietnam för fjärde gången och nu har kommunisterna tagit drakblod till hjälp. Förenta Staterna kontrar med sin cyberkommando-enhet där spelets huvudpersoner Rox och Slay är soldater. De är barn till föregångarens hjälte Rex Colt och skickas ut på vansinnesuppdrag för att få en fördel i kriget.

Hela spelet andas 80-tal och mellansekvenserna känns som att de skulle kunna vara hämtade från en tecknad TV-serie från den eran. Till en början insuper jag miljön och musiken med ett brett leende, men ganska snart blir det enformigt och jag irriterar mig mer och mer på de fejkade VHS-störningarna. Jag fullkomligen bombarderas av populärkulturella referenser från eran och det känns kul, men under spelets gång går de från subtila till att skamlöst basuneras ut. Vi får exempelvis en hel värld tillägnad Starship Troopers (ja, jag vet att det är 90-tal) och en värld som flörtar med Hotline Miami.

Trials of the Blood Dragon™_20160624090816

Här lever jag på hoppet. Bokstavligen.

Till en början har jag riktigt trevligt där jag bjuds på bra bandesign och härlig motorcykelaction. Efter några banor introduceras dock den första nivån med sidoscrollande plattformande, och då kommer även problemen. Kontrollerna känns sega och oinspirerade och kommer inte ens i närheten av genre-spel som Shadow Complex Remastered (8/10) eller Kick & Fennick (7/10).

Hela konceptet med att spela om banorna för att undvika att dö och få en bra tid, fungerar dessutom betydligt sämre än de med motorcykel. I den här miljön ser du inte fienderna innan du hoppar till nästa plattform, och det är dessutom svårt att upptäcka dem i tid när de plötsligt dyker upp från en dörr. Ett annat störningsmoment som får mig att stänga av ljudet är när en dialog förs under ett svårt parti som jag får spela om många gånger. Då spelas samma dialog upp om och om igen under varje försök, även om jag hört hela budskapet tidigare.

I några av nivåerna får jag köra med en radiostyrd bil, och här glänser spelet både vad det gäller bandesign och nyskapande. Jag bjuds på roliga banor med massor av loopar och hopp och kontrollen där man gasar åt antingen höger eller vänster känns helt rätt. Fick jag ett spel med bara RC-banor skulle jag med glädje köpa och spela det.

Det är skönt med lite bilbana mellan de militära uppdragen.

Det är skönt med lite bilbana mellan de militära uppdragen.

Efter att ha varit på Mars, i Helvetet och inuti droghallucinationer suckade jag ljudligt i frustration under de sista banorna och tog mig igenom spelet endast med ren viljekraft. Jag var nu rejält trött på rosa neon, konstiga vippbrädor och banor som ändrades medan jag körde. Det finns inte en chans att jag kommer att gå tillbaka och försöka putsa rekorden och jaga platinumtrofén här.

Kommentera