Recension: Trials Fusion [PS4]

Att skapa spel som är utmanande och ibland snudd på frustrerande är en fin linje att balansera på. Det måste finnas tillräckligt mycket morot för att piskan ska kännas befogad ,och det ska samtidigt kännas som att du har åstadkommit något som till en början upplevs som snudd på omöjligt. Med Trials HD visade finska RedLynx att de bemästrar denna konstform och att de kan frambringa den där ”bara en gång till”-känslan när du försöker förbättra dina tider.

Det stora problemet för PlayStation-spelare är ju att det aldrig släpptes på Sony-plattformarna och att vi fick nöja oss med lågbudgetkopior som aldrig riktigt lyckades fånga spelkänslan. Med Trials Fusion är detta inte längre ett problem, förutsatt att du äger en PlayStation 4.

Trials Fusion är i grund och botten ett motorcykelspel, men i stället för att köra från punkt A till punkt B på en asfalterad bana ska du istället försöka ta dig över bråte och stup för att nå målsnöret. Eftersom du rör dig på ett tvådimensionellt plan består styrningen av gas och broms, men du måste även se till att du lutar föraren rätt för att få dina hopp och landningar att klaffa. Detta blir alltmer komplext ju längre du kommer i spelet men det finns hjälpsamma handledningssekvenser med jämna mellanrum där du får lära dig nya tekniker.

Loppen betygsätts med medaljer vars valör bestäms både av sluttiden och av hur många gånger du faller. Kriterierna hänger oftast ihop eftersom det är väldigt lätt att göra misstag när du försöker stressa fram genom banan. Det förvandlas till något av ett pusselspel när banorna blir svårare och du behöver till exempel tänka på hur du ska landa för att få med fart till nästa hopp. Det finns rikligt med kontrollpunkter på varje bana vilket är en välsignelse framåt slutet av kampanjen då nivåerna blir riktigt sadistiska.

RedLynx satsar helt på realism när de bygger banor. Det är en objektiv sanning.

RedLynx satsar helt på realism när de bygger banor. Det är en objektiv sanning.

Bandesignen är överlag mycket bra med stor omväxling och massor av galna sekvenser. I likhet med förra spelet händer mycket i bakgrunden för att skapa en mer levande värld. Det kan handla om allt från fallande klippblock till explosioner och de är oftast spektakulära och förstås avsedda för att distrahera en aning. Det finns i synnerhet en bana som är väldigt stressande eftersom den i princip byggs framför motorcykeln medan du kör.

Är du inte nöjd med hur banorna ser ut finns det möjlighet för dig att skapa helt egna istället. Verktygen är kraftfulla, men något avskräckande i sin komplexitet. Är du inte själv en byggare går det istället att avnjuta andras skapelser eftersom banorna går att ladda upp och dela.

En av de stora nyheterna är att det numera finns ett tricksystem integrerat i spelet. Detta introduceras relativt sent i kampanjen – förmodligen för att låta spelaren fokusera på grunderna först – och låter dig utföra en rad olika galenskaper under luftfärderna. Tråkigt nog spelar dessa trick inte någon roll utanför de specifika tricktävlingarna och det känns därför inslängda för att de inte kunde komma på något annat att använda högerspaken till. Jag upplevde även att det är ganska svårt att utföra vissa trick för att styrningen tidvis känns väldigt oexakt.

En vanlig dag som motocrossförare.

En vanlig dag som motocrossförare.

Trials Fusion är emellanåt riktigt snyggt, i synnerhet när det gäller ljussättningen. Motljus används effektivt och rökeffekterna imponerar oftast, men problemet är att spelet lider kraftigt av så kallade ”pop-in”-effekter. Spelmotorn hinner inte med att läsa in texturer i det tempo som spelvärlden rör sig och det gör att du ofta får se lågdetaljerad grafik som plötsligt ändras när motorn hinner ikapp igen. Det ger intrycket av en opolerad produkt och är något jag personligen irriterar mig på när det blir så här uppenbart.

Själva miljön är futuristisk och utvecklarna driver lite med science fiction-konceptet genom att erbjuda en talande motorcykel. Fordonets repliker är ofta välskrivna och humoristiska, men problemet är att när du nöter banorna för att få en bättre tid blir dialogen väldigt enformig efter all repetition. Det urholkar den humor som ursprungligen fanns där.

Med Trials Fusion har RedLynx åstadkommit en kompetent uppföljare men det känns lite som att de har satsat på säkra kort. De är dock väldigt väldesignade och det är verkligen kul att spela. De nyheter som tillkommit känns däremot inte genomtänkta eller som helhjärtade försök att skapa något trendsättande, men när grunderna är så solida som de är kan jag inte klaga för mycket på spelet. Den där ”bara en gång till”-känslan är i hög grad närvarande även i Trials Fusion.

Kommentera