Recension: Trailblazers [PS4]

Det finns gott om racingspel som har sina rötter i 90-talet där Wipeout, F-Zero och Mario Kart är några lysande exempel. Från spelstudion Supergonk kommer i och med Trailblazers en färgglad hyllning till de snart 30 år gamla spelen som satte standarden för många av de högoktaniga spelen idag.

Med tydlig inspiration från serierna Wipeout- och F-Zero, försöker denna titel att skapa något helt nytt samtidigt som en ytterligare mekanik adderas. Trailblazers lyckas kombinera frenetisk höghastighetsaction med en gnutta färg, lånad från Splatoon och resultatet blir faktiskt bra, även om det finns förbättringspotential.

Jag ska måla hela världen, lilla mamma…

Jag introduceras snabbt till den flytande, snabba mekaniken som jag personligen anser är lånad från Wipeout-serien. Ett antal svävande vrålåk ställs mot varandra på startlinjen och utmanas med att komma först in i mål. Till min hjälp har jag två oerhört viktiga komponenter; dels mina stallkamrater och dels förmågan att skjuta ut färg på banorna.

Varje lag har sin egen färg som de kan sprida över banorna på olika sätt. Antingen kan jag aktivera en färgspruta under min farkost som målar lagets färg i den bana jag styr, eller så kan jag köra igenom portar som skickar iväg en kaskad en bra bit framåt.

Detta koncept gör att racing-genren tar ett litet steg framåt och åt sidan. Jag formligen älskar att hjälpa mina lagkamrater att få ett ännu snabbare varv tack vare mina utspridda färgklickar som ger dem en extra skjuts i topphastighet. Ännu trevligare att veta är att motståndarnas hastighet minskar drastiskt när de råkar nudda vårt sjok med färg.

När Trailblazers fungerar som bäst, är det en fantastisk upplevelse men tyvärr lider det av en del småfel som emellanåt gör spelet fantastiskt frustrerande. I ett tidigt skede berättas det för mig att jag kan skjuta mina motståndare med färg, men det visar sig vara ganska svårt eftersom min färgbehållare måste vara full för att utföra attacken.

Vänta nu. Är inte det där en ”Reliable Custom” från Burnout Paradise???

När jag väl lyckas få en av mina motståndare på fall, inträffar dock gång på gång att jag fastnar i deras snurrande animation och bestraffas med att tappa all fart istället för att susa förbi, glatt skrikande. Denna företeelse tillsammans med mängder av förnedrande bestraffningar när det kommer till kollision med element i miljön, gör tyvärr att mitt fordon tappar det som är absolut det viktigaste i ett racingspel – känslan av driv och höga hastigheter.

Självklart spelas titeln allra bäst tillsammans med vänner i soffan eller på internet. I soffläget delas skärmen upp i delar, beroende på hur många spelare som vill delta. Själv är jag van vid långa flerspelar-sessioner av Mario Kart och är därför van vid den trånga upplevelsen på skärmen. När det kommer till färgläggningen av banan, blir det dock svårt att urskilja färgbanorna emellanåt, men vad gör det när vi har så förbaskat kul tillsammans?

Online-läget har jag tyvärr inte fått tillfälle att prova då spelets lobbyer inte har innehållit tillräckligt många spelare vid de tillfällen som jag gett mig ut på internet för att pröva lyckan.

Sammanfattningsvis vill jag ge Supergonk en eloge för konceptet som de har skapat i och med Trailblazers. Att kunna glida fram i höga hastigheter och öka topphastigheten genom att surfa på mina vänners färgsjok är genialisk och fantastiskt tillfredsställande. Men tyvärr dras betyget ned betydligt på grund av de småmissar som inträffar emellanåt. I ett racingspel är det aldrig kul att fastna i motståndarna eller i en trottoarkant.