Recension: TowerFall Ascension [PS4]

Välkommen till en av årets hetaste utmanare i kategorin flerspelargalenskap. TowerFall Ascension är en av de skarpaste pilarna i kogret som kommer få dig att vilja skratta elakt av överlägsenhet eller förbanna din kompis i soffan som kommit på ett alldeles nytt trick för att förödmjuka dig.

En pil i knät är småpotatis i det här högoktaniga, sinnesutvidgande pixelvansinnet!

Så fort jag startar upp TowerFall får jag en otroligt skön, nostalgisk känsla av åttiotal. Det känns precis som en av de varma sommardagar då jag lurade mamma och pappa att jag skulle till en kompis och spela brännboll när vi egentligen skulle sitta inomhus hela dagen och spela Montezuma’s revenge på kompisens Commodore 64.

Det är grafiken som gör att jag känner mig som en tolvåring igen, och visserligen är pixlarna mycket vackrare nu än för 30 år sedan men helhetskänslan andas redan från början retro i varje andetag. Faktum är att det mesta i spelet är som på den gamla goda tiden.

TowerFall bygger på enkel spelmekanik där det finns två sätt att förgöra motståndarna – skjut en pil i dem eller landa med fötterna i deras ansikte i sann Mario-anda. Mängden pilar i kogret är begränsad till tre så det gäller att sikta noggrant, men också att vara snabb på att plocka upp dem igen. Är det flera spelare på banan går det givetvis alldeles utmärkt att sno kompisarnas pilar också – det är alltid uppskattat!

Pil i knät

Kommer du ihåg den pensionerade äventyraren i Skyrim? Han hade garanterat spelat mycket TowerFall innan han… Ja… Blev träffad av en pil i… Ja-du-vet-vad.

Retrocharmen tynar bort ganska snabbt och ersätts istället av en genuin spelglädje där mekaniken som sagt är enkel, men spelupplevelsen är klädd i så många lager omsorgsfull elakhet att jag blir alldeles häpen. Karaktärerna kan hoppa, klättra, hoppa från väggarna eller göra ett språng framåt för att undvika en fara – och eventuellt fånga en inkommande pil. Det tar en stund att lära sig kontrollerna men efter några nivåer sitter grunden ganska stabilt och det är då det roliga börjar.

Jag sitter några timmar och försöker spela ensam men det är varken roligt eller tillfredsställande utan en kompis. Till slut tar jag hjälp av min son och vapendragare och när han förstått konceptet börjar vi nå framgång i spelet.

Varje ny bana har sina utmaningar och vår gemensamma upplevelse består i koordinerat samarbete, ofrivilliga dödsfall när någons pil missar målet och istället planteras i ryggen på medspelaren, frustration och till slut total anarki. Det är riktigt kul med en kompetent medspelare och det hörs i hela lägenheten när vi måste spela om en bana, men framför allt när vi till slut klarar den.

Gång på gång förvånas jag över hur välgjort TowerFall är. Fysiken känns verklig, hastigheten på karaktärerna är optimal (även om den till en början känns väldigt snabb) och känslan av tillfredsställelse när ett jobbigt parti är avklarat är fenomenal.

Släng dig i väggen, Battlefield!

Släng dig i väggen, Battlefield!

Efter några timmar står det fullständigt klart att det här är ett spel för den som vill nöta in kunskap och skicklighet. Genom att köra igenom samarbetsnivåerna lär du dig att hantera de olika sorters pilar som finns, att använda periferiseendet för att kunna reagera snabbare och mest av allt lär du dig att förlora – gång, på gång, på gång. Tycker du ändå att du bemästrat spelet finns också utmaningsbanorna där du ska träffa ett antal mål inom väldigt kort tid. När du når guld- och diamanttiderna där får du en bra uppfattning om vilket tempo som framtida flerspelarmatcher kommer att hamna på.

Spelar du ihop med några som har övat länge så kommer era spelstunder att innehålla kreativitet och elakhet som snabbt eskalerar till att bli material för vilken e-sportsändning som helst.

TowerFall: Ascension utformning och allting i spelets själ är väl genomtänkt och mycket väl genomfört så på den nivån får spelet inget annat än lovord från mig. Men när det kommer till speltypen och den frenesi som är grunden i upplägget tappar det dock några poäng hos mig eftersom jag föredrar spel med lite lägre tempo där jag kan planera istället för att reagera.

Men om gillar snabba flerspelarmatcher och situationer där din reaktionsförmåga ställs mot väggen kommer du  säkert att älska det!

2 kommentarer
  1. Johan Lindros Johan Lindros
  2. Martin Svennberg Martin Svennberg

Kommentera