Recension: Toukiden: The Age of Demons [PS Vita]

Det behövs inte många minuter med Toukiden: The Age of Demons för att hitta spelets förebild. Serien Monster Hunter har blivit ett fenomen i Japan, och även om genren sakta börjat slå igenom västerut släpps fortfarande få titlar på den svenska marknaden. Så kan ett försök från Dynasty Warriors-utvecklarna på Omega Force göra skillnad?

De tar åtminstone inte ut svängarna i onödan. Precis som andra spel i samma stil glider det fram i mycket maklig takt, bjuder på en till början överväldigande mängd information och ett oändligt antal kaotiska strider. Det finns innehåll upp till taket och då känns det ändå som att jag knappt skrapat på ytan under mina 20 timmar.

Som fond för monsterstriderna finns en fantasyvärld som är löst inspirerad av japanska medeltidsepoker. En demonstam som kallas för Oni (också dessa hämtade från gammal japansk folklore) har invaderat och mänskligheten verkar trängts undan till ett fåtal befästa städer som skyddas av magiska barriärer. När jag kastas in i spelet är det i rollen som en nyrekryterad Slayer, en grupp hjältar och hjältinnor som kort och gott slaktar demoner.

Till sin hjälp har de miasma, andar från fallna krigare som räddas från demonerna. De här hjältarna har förstås också de sina förebilder i japansk historia, men deras utmärkande roll i Toukiden är att de bidrar med olika förmågor i form av bonusar och specialförmågor. Som av en slump är vår huvudkaraktär den enda som kan binda sig med flera miasma samtidigt, vilket i sin tur ger en strid ström av möjligheter.

Toukiden bangar inte för enorma monster i knäppa miljöer.

Man väljer alltså inte klass som i många andra rollspel, utan har möjlighet att ändra sina förutsättningar mellan varje bana. Hur du strider avgörs istället av vilken sorts vapen du tar med dig – stridshandskar slår hårt och långsamt, knivar snabbt och löst och så vidare – och vilka miasma som följer med. Det är inte heller huvudkaraktären som samlar erfarenhetspoäng och går upp i nivå utan utrustningen och andarna.

Jag önskar att någon hade kunnat mig en lika enkel förklaring på systemet. Som nykomling till Toukiden är det minst sagt snurrigt att förstå skillnaden på långsvärd och spikklubba, vilka miasma som passar till vad och vad de otaliga förkortningarna står för. Det tar åtskilliga timmar innan det sakta med säkert börjar klarna, men då krävs det också ett ordentligt djupdyk i spelets digra hjälpsektion, som inte heller den är det mest pedagogiska av verktyg.

När det väl är dags för strid är det mera rättframt. Det finns i grova drag två typer av sammandrabbningar: antingen mot en hord av smådemoner eller mot en enorm en. Gemensamt för båda är att de i stor utsträckning handlar om att trycka tummarna trötta på slagkombinationer. Stridssystemet är inte jättekomplicerat, det finns ett fåtal attackmöjligheter per vapenklass och det går att ha upp till fyra aktiva förmågor samtidigt. Tyvärr urartar alltför många av striderna i att jag bara står och trycker på fyrkant tills banan är slut.

Striderna med de stora demonerna är helt klart spelets höjdpunkt.

Framförallt känns uppdragen där jag jagar de små motståndarna helt menlösa. Det är i princip omöjligt att misslyckas med dem, speciellt då jag oftast får ha fyra andra kämpar vid min sida. Det går mer eller mindre att bara titta på medan de gör gegga av demonerna – de plockar till och med upp alla tappade föremål åt mig. Dessa skärmytslingar känns bara som utfyllnad; en process som måste upprepas in i absurdum för att samla resurser till att uppgradera min utrustning.

De stora demonerna är lite mer spännande. Det är fantasifulla bestar stora som hus vars enda mål tycks vara att förstöra så mycket för mänskligheten de bara kan. Här blir det lite mer taktik då det gäller att hugga av deras lemmar eller tillhyggen för att alls kunna åsamka dem skada. Om småstriderna tar fem minuter finns det här gott om halvtimmespass med frenetiska tumtryckningar.

Det blir ändå aldrig riktigt spännande. Det är ytterst få gånger som jag behövt spela om en enda boss, vilket tar udden av spelupplevelsen. Dels finns mina följeslagare som kan återuppliva mig om det behövs, och skulle det ändå gå så galet att vi kolade hela gänget får jag tre (3!) chanser till då vi återupplivas med fulla förmågor medan skadan på monstret består. Dels har Omega Force för det mesta vridit svårighetsregeln till noll.

Mellan varje strid återvänder man hem till byn. Här går det att prata med följeslagarna, uppgradera vapen och göra några sidouppdrag.

Visst, det finns ett fåtal möten som blir nervpirrande, som kräver ordentliga förberedelser och en känsla för taktik men då är plågsamt få. Mellan varje adrenalinkick finns fem timmar tålamodskrävande nötande.

Ibland lyckas spelet trots allt charma mig. Det finns en trevlig rytm i att slåss, återvända till byn för att uppgradera utrustningen och sedan lyssna på några krystade dialoger eller se en av de snygga filmsekvenserna. I slutänden är det ändå för mycket dödtid. Det finns säkert en trogen skara Monster Hunter-fans som längtat efter att kasta bort flera hundra timmar på sin PS Vita, men jag är tveksam till om någon annan kommer att orka se slutscenerna i Toukiden: The Age of Demons.

Om du ändå är nyfiken kan jag rekommendera demoversionen. Den låter dig se mer än fem timmar av spelet och det går att importera karaktären i fullversionen.