Recension: Tomb Raider: Definitive Edition [PS4]

I förra årets nytappning av Tomb Raider lyckades Crystal Dynamics blåsa nytt liv i en förlegad karaktär och en genre som gått på tomgång sen Uncharted dök upp på marknaden. Det var fullproppat av Indiana Jones-action, gravar att skända och lummiga miljöer att utforska. Men hur står sig Lara Croft, nu när hon glidit in på nästa konsolgeneration?

Det korta svaret är bra. Även om jag blev förtrollad av spelet när det släpptes för en drygt år sedan var det uppenbart att jag som konsolspelare dragit det kortaste strået. Medan PC-spelarna kunde njuta av en levande djungel och ett  detaljerat hårsvall (som av oklar anledning blev till något ett säljargument) fick jag kisa lite för att slippa se de pixliga buskarna och istället fokusera på de vackra vyerna i fjärran. Lyckligtvis klarar min nya maskin av att leverera något helt annat.

Men först en liten tillbakablick om du missade Tomb Raider när det begav sig.

Det här var nog inget som de berättade för Lara när hon läste kandidatprogrammet i arkeologi.

Det här var nog inget som de berättade om när Lara läste kandidatprogrammet i arkeologi.

Spelet i fråga är en omstart av Laras berättelse. Crystal Dynamics har övergett nästan två decennier av Tomb Raider för att få starta på ny kula, och det känns otroligt fräscht att få ge sig ut på ett helt nytt äventyr. Borta är seriens signum som herrgården, de dubbla pistolerna och de överdimensionerade brösten. Istället får vi följa en ung Lara Croft på sin första resa. En resa som, föga förvånande, inte riktigt går som det är tänkt.

Expeditionen lider skeppsbrott och strandar på en ö som givetvis är långt ifrån öde. Här blandar sig banditer, uråldriga tempel och en smula övernaturlighet snart in i berättelsen och allt sker i rappt tempo, precis som sig bör i ett äkta  matinéäventyr (om än bra mycket blodigare). Samtidigt lyckas handlingen undvika att glida in i de värsta fallgroparna och är på det hela stora välskriven – den är ju trots allt signerad Rhianna Pratchett!

Spelmässigt har studion gjort det bästa möjliga och lånat flitigt från Uncharted – en serie som i sin tur inspirerats starkt av Tomb Raider, cirkeln är alltså så att säga sluten. Lara klänger med dödsförakt på klippkanter, kanar ned för branta stup och befinner sig i ständig närkamp med döden vare sig den visar sig i form av hårdföra skurkar, skräckinjagande vargar eller något mycket, mycket värre. Jag får samma känsla som när jag som barn såg en khakiklädd Harrison Ford nonchalant undvika fällor och spöa nazister – fast nu får jag hålla i styrspaken själv!

I stridens hetta är kanske pixlar och puts mindre intressant, där lyckades Tomb Raider bra med att imponera redan i sin lägre upplösta version. Det är framförallt i filmsekvenserna och de utforskande momenten som Definitive Edition imponerar. Yamati, ön där det hela utspelar sig, är en både vacker och skrämmande plats och mellan de tajta actionsekvenserna finns det gott om lugnare partier där det i egen takt går att undersöka gravplatser, leta gömda föremål eller jaga hjort med pilbåge som en annan Robin Hood.

Spoiler: Det är inte en helt vanlig ö som Lara strandat på.

Spoiler: Det är inte en helt vanlig ö som Lara strandat på.

Här försvann mycket i den röriga grafik som var resultatet av de åldrade konsolerna. Nu dyker det istället upp omsorgsfullt konstruerade platser fulla av liv och rörelse. Bäckar som porlar, trädkronor som vajar i vinden och fåglarna i fjärran framträder knivskarpt mot omgivningen och det är många vyer som imponerar under färden. Visst, det märks emellanåt att spelet ursprungligen är anpassat för äldre maskiner. I vissa laddningsögonblick kan det bli pixligt, och texturerna i omgivningen är av lite blandat kvalitet, men det är små skönhetsfläckar som lätt glöms bort.

Det intetsägande flerspelarläget finns också med från originalet. De matcher jag spelat har flutit på utan tekniska missöden, och av allt att döma blir det inget Battlefield 4-fiasko. Däremot ekar det ganska tomt på servarna, något som förmodligen mest beror på att det saknas ett ordentligt tempo i matcherna och spellägen som känns angelägna. Lägg hellre din tid på den välgjorda kampanjen.

Ett trevligt tillskott är att Crystal Dynamics använder micken i handkontrollen på ett vettigt sätt. Den passar utmärkt för att förmedla sprakiga konversationer över walkie-talkie, och gör köttiga ljuden vid skador ännu starkare. Den enda nackdelen är att det inte går att anpassa ljudvolymen separat för handkontrollen, vilket gör att jag måste krångla en del för att få bra balans med ljudet från TV:n.

Kort sagt är det här definitivt den bästa versionen av Tomb Raider, och jag ser fram emot vad Crystal Dynamics kan göra när de i nästa spel får fokusera endast på den nya konsolgenerationen. Den stora nackdelen med den här nyutgåvan är dock att den prismässigt nästan ligger i klass med ett nysläppt spel. Detta i kombination med att det inte finns något nytt material gör att jag inte kan rekommendera ett köp om du redan spelat klart äventyret. Men har du inte det, och kanske misströstar i PS4:ans tunna spelbibliotek, är detta ett givet köp.

Ett svar
  1. Macke86

Kommentera