Recension: Tom Clancy’s The Division [PS4]

Sedan Tom Clancy’s The Division visades upp på E3-mässan första gången har jag haft väldigt kluvna känslor om spelet. Mycket av detta grundar sig i Ubisofts generella oförmåga att förklara vad det är de försöker sälja. De sekvenser som visades upp var oftast välregisserade (trots krystat lagsnack), men det gavs aldrig någon större överblick i sammanhanget.

Det var egentligen inte förrän när betatesterna drog igång som det egentligen klickade för folk vad det är för spel som har varit under utveckling i flera år, huvudsakligen hos Malmöbaserade studion Ubisoft Massive.

Berättelsen som spelet grundar sig i handlar om ett väldigt aggressivt virus, vilket bryter ut i New York och sprids vid shoppinghögtiden Black Friday. Det dröjer inte länge innan folk stupar på löpande band och samhället börjar kollapsa. Anarki utbryter och organiserade grupper av överlevare försöker utnyttja läget och att ta kontroll över staden. För att motverka detta finns det en superhemlig grupp: The Division, vilken enbart kallas in i yttersta nödlägen, och detta är utan tvekan ett sådant.

Det som händer i The Dark Zone, stannar i The Dark Zone. Bortsett från det du extraherar med helikoptern då...

Det som händer i The Dark Zone, stannar i The Dark Zone. Bortsett från det du extraherar med helikoptern då…

The Division är i grund och botten en skjutare i tredjepersonsperspektiv med fokus på konstant uppgradering av vapen och utrustning. Självklart driver berättelsen dig vidare i spelets tolkning av Manhattan, men det som drev mig mest var potentialen att hitta en bättre bössa eller en väst med bättre bonusvärden till mina färdigheter.

De flesta uppdragen i spelen belönar dig med uppgraderingspoäng i tre olika grenar som du kan spendera i din hemmabas. Dessa uppgraderingar leder till bland annat nya färdigheter som hjälper dig att skräddarsy din karaktär, men även uppgraderingar till basen som till exempel nya försäljare med bättre utrustning och urval. Tråkigt nog är uppgraderingsvägarna relativt fastställda eftersom uppdragen är kopplade till din karaktärsnivå, och därför kommer du alltid att få uppgraderingspoängen i samma ordning.

Överlag har spelet en fantastiskt designad värld med väldig detaljrikedom och massor av områden att utforska. Vid en handfull tillfällen har jag stött på områden som kändes rakt av kopierade från ett annat ställe i staden, men det händer inte tillräckligt ofta för att dra ut mig ur stämningen som spelet etablerar. Ibland är det riktigt kusligt att gå runt i den nästan övergivna staden, i synnerhet när mörkret börjar falla och dimman rullar in. Lyckligtvis kan du själv till stor del kontrollera när du ser andra spelare i spelvärlden. Känslan av ensamhet som spelet lyckas skapa skulle annars förgöras totalt ifall mängder av agenter springer omkring eller rullar runt på gatorna.

Julstämningen är total!

Julstämningen är total!

Andra spelare kommer du generellt sett bara se när du befinner dig i säkra områden eller i The Dark Zone, som är en av spelets stora säljpunkter. Denna zon täcker en stor del av centrala Manhattan, och det är här som infektionen slog till absolut hårdast. Området är väldigt osäkert att befinna sig i och all utrustning du finner måste dekontamineras innan den kan användas. Det innebär att du måste kalla in en helikopter som lyfter ut prylarna, något som förstås drar åt sig uppmärksamheten från andra spelare vilka flockas till dig som hungriga hyenor.

Hela zonen är ett område utan regler vilket innebär att du inte bara måste hålla koll på datorstyrda fiender, utan även behöver hålla ryggen fri från illvilliga spelare. Detta skapar väldigt spända sekvenser vid extraheringar där alla förväntar sig att någon kommer att försöka stjäla den andres prylar. Det är därför en mycket dålig idé att bege sig in i detta område utan vänner.

The Dark Zone är dock en blandad upplevelse som både har stått för några av mina favoritsekvenser och några tillfällen som har fått mig att vilja stänga av konsolen och göra något annat. Om du attackerar en annan agent kommer du att flaggas som opålitlig för alla andra spelare i området, men det är också i princip den enda bestraffning som delas ut. På grund av det milda straffet har jag vid ett flertal tillfällen observerat att grupper av fiender barrikaderat sig utanför en av ingångarna till zonen för att helt enkelt göra livet surt för alla andra som vill in. Detta förstör spelupplevelsen, upplever jag.

Bortsett från mördarviruset är det en ganska trevlig dag.

Bortsett från mördarviruset är det en ganska trevlig dag.

Generellt sett har servrarna fungerat ganska bra sedan lanseringen och spelarmatchning till uppdragen jag tar mig för har varit klockren. Ibland upplever jag latens i kommunikationen med servrarna, vilket gör att träffar på fiender känns fördröjda. Detta kan förstås kännas irriterande, men det har inte varit till den grad att det förstör min upplevelse.

The Division är helt klart ett spel som gör sig bäst tillsammans med vänner. Du kan förstås spela igenom allt innehåll utan medspelare, men det känns inte alltid helt balanserat för detta. Fiendernas hälsa skalar med antalet spelare i din grupp, men ibland är det helt enkelt för svårt att hantera många fiender själv när de flankerar dig.

Det finns mycket jag gillar i The Division, och det som står ut mest är att det är en väldigt bra tredjepersonsskjutare. Jag tappade intresset för berättelsen halvvägs genom spelet, men trots detta är den grundläggande designen så pass bra att det inte gör så mycket att den hamnar i baksätet. Det enda frågetecknet är vad som finns när kampanjen är slut. Du kan spela om uppdragen på högre svårighetsgrad eller sysselsätta dig med The Dark Zone, vilket är kul så länge det varar, men frågan är hur länge detta håller.

Ett svar
  1. macke86

Lämna ett svar till macke86 Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.