Recension: Tom Clancy’s Ghost Recon – Wildlands [PS4]

Kriget mot droger har pågått sedan Ronald Reagans framgångsrika röstfiskande på 1980-talet. Nu är skådeplatsen Bolivia där kokainkungen El Sueño byggt en svårforcerad verksamhet på mutor, skrämseltaktik eller löftet om ett bättre liv. USAs motdrag är att skicka fyra snitsiga agenter med mandat att göra nästan vad som helst för att bryta ner drogimperiet.

Wildlands är i sina bästa stunder med rätt personer fantastiskt roligt. Att långsamt men effektivt skjuta sig igenom ett gangsternäste till sista man, är tillfredsställande på ett sätt som få spel lyckas med. Jag känner mig som den bästa av hemliga agenter och iskalla smygsoldater när allt fungerar som det ska.

Å andra sidan var det länge sedan ett spel bommade fordonsfysik och allmän terrängförflyttning så här illa. Efter att tidigt i mitt äventyrande försökt hålla mig på de snåriga vägarna längs Bolivias berg, upptäckte jag att konsekvenserna för tokkörande rakt genom djungelvegetationen var så pass små att jag numera kör fågelvägen till alla uppdrag, i princip helt oavsett fordonstyp.

Ghost Recon: Wildlands problem med fordonen gör att Avalanche Studios lite mer flamsiga, men ack så tighta Just Cause 3 (7/10), hela tiden gör sig påmint som ett exempel på en grönare gräsmatta. Där var fordonsframförande ett rent nöje, här nyttjar jag lösningen för snabbresor så ofta jag bara kan.

Agenterna må vara duktiga på terrängkörning, men att fickparkera är fortfarande svårt.

Agenterna må vara duktiga på terrängkörning, men att fickparkera är fortfarande svårt.

Berättelsen är inte heller speciellt djup, även om den berättas på ett väldigt organiskt sätt. Världen blir mer levande av att jag hittar olika samlingsobjekt eller vapendelar, och jag kan även få tillgång till resurser genom att samla in information. Antingen hittas denna information i fysisk form, genom samtal med lokalbefolkningen eller under förhör med diverse gangstermedlemmar.

Det går att köra på utan denna informationsinsamling och det går, så vitt jag förstår, att hitta allt ändå. Men med tanke på hur nedlusat Bolivia är med saker som kan hjälpa en hemlig agent att ta folk av daga, rekommenderas en mer systematisk metod.

Jag gillar också att spelet tydligt bygger på ett systematiskt raserande av hierarkin i El Sueños organisation. Trots att alla områden i Bolivia finns tillgängliga från start, blir upplevelsen mycket lättare om jag orkar nöta ner motståndet ordentligt.

Spelets mellansekvenser kan som bäst kan beskrivas som mediokra, med stela animationer och oinspirerat röstskådespel. Däremot lyckas Wildlands bättre med världsbygget när man spelar själva spelet. Mitt teams gnabbande under uppdragen är den främsta faktorn. Lite då och då påstår de att en ensam krypskytt är “a bunch of bad guys” men överlag fungerar småpratet väl. Vissa mått av machobröl och krigsfilmsklyshor finns med, men det är inte på långa vägar så illa som jag fruktat.

Det kanske ser ut som Just Cause, men här kan inte göra kaos

Det kanske ser ut som Just Cause, men här kan du inte göra kaos

Egentligen erbjuder spelet rätt många typer av uppdrag, men eftersom att det ska tröskas igenom en så ofantlig mängd av dessa uppdrag så uppstår rätt snabbt en känsla av upprepning. Lite då och då frågar jag mig själv, eller mina medspelare, om vi inte redan tagit över en bas eller befriat en by.

Motståndets intelligens är lite ojämn, men ändå så pass avancerad att det känns som att den går att lura med en välplanerad strategi. Ibland är fienden lite väl pricksäker på avstånd och emellanåt reagerar de väldigt segt när de faktiskt har upptäckt mig. Överlag beter de sig lagom korkat för att jag ska känna mig som en äkta djungelninja.

Allt negativt till trots, är den senaste versionen av Ghost Recon faktiskt ett av de bästa samarbetsspel jag någonsin spelat. Upp till fyra personer kan samarbeta, men redan när vi är två blir det faktiskt minst dubbelt så roligt. Enda fördelen med att spela ensam är att du inte behöver vara orolig för att dina gruppmedlemmar ska gå bärsärk och totalt förstöra dina planer.

Oavsett vem du spelar med är det tydligt att Ubisoft Paris gjort ett fantastiskt jobb med flerspelarläget. Det är lätt att hitta folk att spela med och kommunikationen utan mikrofon fungerar smidigare än väntat. Men att spela det tillsammans med någon du känner, i mitt fall en av mina äldsta vänner som jag spelat otaliga liknande spel med tidigare, tar upplevelsen flera pinnhål upp på stegen.

Ghost Recon: Wildlands har en hel massa mindre skavanker, men inget som på riktigt förtar spelglädjen. Samtidigt är spelets blodiga men oengagerande story inte tillräckligt drivkraft för att vilja spela klart. Istället känns det som att det är jakten på nya vapendelar, uniformsdetaljer och troféer i kombination med ett lockande samarbetsläge som drar spelet över gränsen från okej till njutbart.

Kommentera