Recension: Titanfall 2 [PS4]

När denna konsolgeneration drog igång för ungefär tre år sedan var ett av de stora flaggskeppen för Xbox-sidan förstapersonsskjutaren Titanfall. På grund av exklusivitetsavtal kom spelet aldrig till PlayStation 4, men utvecklarna Respawn uttryckte senare ambitionen att satsa på multiplattform om det skulle bli en uppföljare till det populära onlinespelet.

Nu är uppföljaren här och äntligen får även PlayStation-fans iklä sig rollen som pilot till dessa enorma och rejält bestyckade titaner.

Till skillnad från föregångaren har Titanfall 2 en riktig solokampanj, till skillnad från flerspelarläget som tryckte in lite radiodialog här är och var. Här har du rollen som John Cooper, en soldat som drömmer om att bli en titanpilot så att han kan hjälpa till och bekämpa den onda organisationen IMC. Efter en synnerligen blodig konflikt där du är en av de få överlevande får du ta över kontrollen av en titan som tillförordnad pilot, och du får tillsammans med roboten BT försöka återförenas med övriga styrkor.

Kampanjen håller en nästan förbluffande hög kvalitet, med tanke på att förra spelet inte hade något berättelseläge alls. Respawn erbjuder en enastående omväxling, både miljömässigt och spelmässigt, och blandar rafflande stridssekvenser i titanen med lite plattformsutmaningar när du är till fots. Den suveräna styrningen parat med mobiliteten av att kunna springa på väggar, dubbelhoppa och andra akrobatiska manövrar, skapar en otroligt tillfredsställande upplevelse eftersom det känns ganska naturligt att genomföra. Skjutandet håller också toppklass, och när dessa två element kombineras skapas nästan en euforisk upplevelse när du springer längs en vägg och får in ett perfekt skott på den intet ont anande fienden som gömmer sig bakom skydd.

Det ser ut som att BT är i behov av bärgningsbil.

Det ser ut som att BT är i behov av bärgningsbil.

Det går relativt fort för rutinerade spelare att ta sig igenom kampanjen, men under denna tid får vi uppleva ett av de bästa sololägena i en förstapersonsskjutare på flera år. Precis som i Doom (8/10) tidigare i år får vi ren och koncentrerad spelglädje tillsammans med otroligt polerad spelmekanik. Berättelsen är väl kanske inte mycket att hänga i granen, men allting annat dryper av kvalitet och omsorg.

Trots detta är det ju i grund och botten ett spel som har tydlig fokus på sitt onlineläge, och inte heller här blir jag besviken. Kvar har vi det otroligt solida fundamentet i spelmekaniker som styrning och skjutande, blandat med kaotiska onlinematcher som jag faktiskt gillar mer än vad jag hade förväntat mig. Jag brukar föredra ett lite långsammare tempo när det kommer till tävlingsinriktade spel, men här finns det många sätt att bidra till lagets framgång och jag känner mig sällan chanslös eller som en statist bland elitspelare.

Mitt favoritläge är utan tvekan Attrition, vilket är ett av de huvudsakliga lägena från förra spelet, och det gör återkomst även här. Det handlar om lagbaserade matcher där det finns både mänskligt motstånd och datorstyrda karaktärer. Laget får poäng för att döda motståndare, och förstås är mänskliga motståndare värda mer än de ganska simpla AI-motståndarna. Slutmålet är att nå 500 poäng, men på vägen dit kan det ske rejäla svängningar beroende på vem som ser till att utnyttja sina titaner på bäst vis.

Alla spelare börjar till fots, och om du sköter dig bra i matchen så får du möjligheten att kalla in din titan. Det är en fenomenalt tillfredsställande upplevelse att för första gången se din gigantiska robot släppas ner från omloppsbana, och när du kliver in i den kan du börja göra rejäl skillnad i matchen.

En av förbättringarna jämfört med förra spelet är att det finns en mer tydlig utvecklingskänsla i onlineläget nu, och om du har haft en bra match är det nästan förvirrande att se alla olika mätare gå upp. Det finns en uppsjö olika saker att låsa upp för både piloter och titaner, och om du har ögonen på en specifik pryl som du inte kan vänta på kan du låsa upp den direkt med hjälp av poäng du tjänar under matchernas gång. Trots detta upplägg finns det i dagsläget inga mikrotransaktioner i spelet, vilket är en frisk fläkt i dagens spelbransch.

2016 är ett bländande år för förstapersonsskjutare, med högklassiga spel som Doom, Overwatch och Battlefield 1. Jag känner dock att Titanfall 2 är strået vassare än alla dessa spel, och det säger inte lite. Det finns fortfarande lite behov för balansering för vissa vapen, men det är som i alla onlinespel en pågående process. Jag hoppas innerligt att vi får se mer av Titanfall i framtiden, för risken är att det kan drunkna en aning mellan Battlefield 1 och Call of Duty: Infinite Warfare. Titanfall 2 förtjänar all uppmärksamhet det kan få.

Kommentera