Recension: Titan Souls [PS4]

Du är personen som tycker att alla spel som inte är minst lika svåra som Mega Man 2 är slöseri med tid. Du kallar spel som får normala spelare att gråta frustrationstårar och slita sitt hår för ”utmanande”. Du föredrar pixelgrafik framför realism och tycker att alla spel som behöver mer än två knappar (utöver styrkorset) anstränger sig för mycket. Grattis, Titan Souls är spelet för dig.

Titan Souls släpper ner dig helt utan instruktioner eller handling i ett 16-bits-tempel sett snett uppifrån. En pytteliten storhövdad bågskytt står mitt templet. Spelet ger två instruktioner. Knapp A skjuter iväg skyttens enda pil eller hämtar den tillbaka till kogret igen. Knapp B används för att rulla undan eller springa. Efter det är allt upp till dig.

På ett sätt är den minimalistiska spelmekaniken befriande. Men bara för att det är få kommandon betyder inte att spelet är enkelt. Framför allt för att den namnlösa huvudrollsinnehavaren dör hela tiden. Hen har nämligen ingen livmätare eller skydd. Så en träff, oavsett av vad, skickar bågskytten till de sälla jaktmarkerna.

Det finns inte många fiender i spelet. Allt aktivt motstånd består av vad som i brist på annat måste beskrivas som bossar. De besegras alla av ett enda pilskott, men det pilskottet måste sitta på precis rätt plats vid rätt tidpunkt.

Denna fiende vill inget hellre än att spela trummor på ditt huvud.

Problemet är alltså att klura ut hur fienden ska besegras, när du väl löst gåtan är sällan själva utförandet överdrivet svårt. Istället består utmaningen i att ha tålamod med fienderna, vänta ut dem tills ett mönster visar sig och sedan slå till. Ett tålamod som jag har svårt att uppbåda.

Spelet har en vacker design, den i dagsläget primitiva grafiken är inte bara något som nostalgiromantiker kommer uppskatta. Den enkla klassiska musiken, ofta dominerat av ett ensamt piano eller ett knippe stråkar, för tankarna till tidig filmhistoria. Den frammanar framgångsrikt en ödslig stämning eller actionadrenalin, beroende på vad situationen kräver.

Jag ska avslöja att jag inte har klarat Titan Souls än. Jag har besegrat flera bossar, en del av dem gick nästan skrattretande lätt, andra tog mig flera timmar innan jag till slut kunde läsa av deras monstermönster.

Frågan är bara, är det monster jag möter? Flertalet av mina motståndare kräver provokation för att de ska gå att besegra. Det går definitivt att argumentera för att det är mitt omotiverade intrång i dessa tomma grottor, överväxta slottsruiner och karga landskap som är enda anledningen till att det över huvudtaget uppstår en konflikt. Kanske ska jag lämna dem ifred. Det mår säkerligen mitt hjärta och mitt blodtryck mycket bättre av.