Recension: Through the Woods [PS4]

De norska spelutvecklarna Antagonist släppte Through the Woods till PC i oktober 2016, men nu har deras skräckspel också kommit till PlayStation 4.

Vid starten av spelet reser en ensamstående mamma till en skog någonstans i Norge, tillsammans med sin son Espen, för att kunna arbeta i lugn och ro. När kvinnan vaknar en morgon får hon befara en förälders stora mardröm då en främmande man tar med sig Espen ombord sin gamla båt och ror iväg i den tjocka dimman. Kvinnan tvekar inte en sekund utan hennes modersinstinkt får henne att omedelbart följa efter kidnapparen för att kunna återse sitt barn.

När jag traskar genom den stora skogen blir jag imponerad av den berikande detaljrikedomen där allt från pärlande bäckar till grästuvorna på torparnas hustak ger en autentisk känsla av norsk natur. När mörkret kryper närmare behöver jag förlita mig på ficklampan. Dock är ljuset svagt och har dålig utsträckning, främst i grottor. Vid ett tillfälle hade jag stora svårigheter att hitta vägen ut, min enda möjlighet var att öka spelets ljusstyrka till maximal effekt i pausmenyn.

När man glömmer bort att ge någon frukost på sängen.

Ljudet är ett av spelets starkaste kort. De norska röstskådespelarna är en fröjd att lyssna på, särskilt den modiga huvudrollskaraktären. Jag gillar när mamman på vägen berättar om hennes spända relation till sin son, då det ger berättelsen ett förankrat djup. Musiken är harmonisk under de lugna perioderna, men när ett hot lurpassar blir den stämningsfullt skräckinjagande.

Skogen blir farligare ju längre fram jag vandrar och på vägen stöter jag på gigantiska skogstroll, huldror och andra otäckheter. Jag kan inte attackera fienden och risken att dö är väldigt hög om jag blir upptäckt. Jag uppskattar verkligen att kameran inte visar hur ett monster dödar mig, eftersom det ger ett starkare intryck på själva händelseförloppet. När jag dör, upplever jag aldrig frustrationen av att behöva spela om långa partier, tack vare den flitiga sparfunktionen som gör att jag får börja ungefär där jag slutade eller avled.

Eftersom spelet saknar karta eller radar, får jag försiktigt leta efter en möjlig väg framåt. Mamman har ett lufsande tempo och den klumpiga kontrollen gör det besvärligt att vända henne dit jag vill. Det är obegripligt att jag inte kan hoppa eller klättra uppför små klippor.

Finland har Mumintrollet. Norge har grinigare motparter.

Through the Woods är ett kort spel, och bara efter några timmar har jag slutfört äventyret. De mänskliga bitarna är starkt berättade men det finns några luckor i storyn som lämnar ett par frågor efter att jag spelat klart spelet. Jag hade gärna velat ta del av olika val under spelets gång för att låsa upp alternativa slutscener, och ge mig fler anledningar att spela om berättelsen flera gånger.

Jag gillar när skräcken smyger på mig i den farliga skogen och jag ska erkänna att mitt hjärta slog intensivt vid flera tillfällen. Antagonists skräckspel lånar enligt mig bitar från filmerna Evil Dead, First Blood och Pans Labyrint, vilket gör slutresultatet till en tjusigt skrämmande indie-kreation från grannlandet i väst. Jag hoppas att spelutvecklarna gör en uppföljare då det finns potential i deras ambitiösa arbete, främst i de gastkramande ögonblicken.