Recension: The Talos Principle [PS4]

Känner du till konceptet med det globala medvetandet?

Det är sannolikt att du gör det för att jag gör det. Kanske kände du redan till det för att du själv funderat på samma sak, och kanske gjorde du det för att du just då hade samma informationsdelar som de som först formulerade teorin?

Teorin om detta gemensamma medvetande är ett ganska flytande begrepp, med fler förklaringsmodeller och betydelser än exemplet ovan. Men oavsett vilken man tror på så är fenomenet observerbart i de  fall där ungefär samma sak uppfinns på flera platser på Jorden i princip samtidigt, när flera filmer med förväxta djur spelas in samtidigt. Eller för att ta ett exempel mer relevant för den här texten; när fler spel med övernaturliga toner, förankrade i vetenskap och sammanvävda med filosofiska funderingar dyker upp i en liten klunga. En tanke i tiden, nästan oundvikligt formad där förutsättningarna för den finns. Som ett mutagent virus i den kollektiva koden.

Det här är en liten del av vad The Talos Principle kretsar kring; frågor om hur unik en tanke är och vad som skapar den där svårdefinierade gnistan att upptäcka, trots att det mesta redan tycks förklarat. Frågeställningarna formar det centrala temat som i förlängningen leder till den ultimata frågan: är informationen ens värd att bevara utan den där gnistan?

På en datorterminal märkligt placerad i en lummig och stenig miljö som mest påminner om sensommar på Gotland läser jag fragment av ett brev där någon resonerar runt namnet på projekt Talos, att det först var tänkt att heta ŚOMA. Om detta bara är en lustig tillfällighet eller om utvecklarna bakom det senare kände till det och tyckte det var passande att knipa har jag ingen aning om, för det kan som sagt förklaras på annat vis. Men klart är att de två spelen tillsammans med Everybody’s Gone To the Rapture (9/10) har väldigt mycket gemensamt tematiskt.

I'm a lumberbot and I'm ok!

I’m a lumberbot and I’m ok!

Visuellt finns likheterna nästan enbart med det sistnämnda dock – mestadels ljusa och rogivande naturmiljöer gör att The Talos Principle också skulle kunna fungera som promenadsimulator. Tacksamt nog går det att jogga på i imponerande farter här.

Min utstakade gärning är att lösa storskaliga pussel, så mycket får mitt ”andro ego” förklarat av den varmt dundrande rösten från himmelen. Den kallar sig Elohim och berättar att stora uppenbarelser väntar den som fullföljer och inte minst följer programmet. Jag tvivlar redan innan den entitet som först gav sig till känna som ett simpelt biblioteksprogram i terminalerna börjar försöka övertyga mig om att göra det.

Med en än mer skeptisk inställning och med fler frågor snurrande i processorn kompromissar jag och vandrar för tillfället den smala stigen. Jag snokar vidare genom terminalernas fragmenterade filer och får en bättre överblick av vad det är jag hamnat i – jag börjar ana syftet med mitt äventyr. Men jag blir också allt mer fundersam över om något ändrats eller om de ursprungliga målen fortfarande alls kan uppnås. Osäkrare än någonsin känner därför ett behov av att undersöka allt för att kanske hitta en tredje väg.

Måste filma vid havet. Tur att både kameran och jag är IP68-klassade.

Måste filma havet. Tur att både kameran och jag är IP68-klassade.

Vägen mot målet (vad det nu är) bjuder på en generös mängd pussel där jag behöver koppla samman lasersändare med målpunkter som öppnar utrymmen där tetrisbitar förvaras. Dessa används sedan för att lägga mer traditionellt platta pussel som öppnar dörrar till än mer. Kvalitén på pusslen är genomgående hög och snyggt kopplade till miljön.

Lösningarna är alltid rimligt logiska, ofta med flera möjliga mindre variationer och dessutom inte sällan utan möjligheter till visst ostande. Detta kan innebära att krångla sig upp på murar, pressa sig genom fluxande barriärer efter halvfungerande upplåsningar av dem. Iböand behöver jag till och med smuggla in extra verktyg från helt andra pussel, något som förmodligen är ett medvetet initiativ. Fusk kan visa prov på ett överflöd av kreativt tänkande här; androider som drömmer om att nå paradiset gör det lättare genom att inte vara elektroniska fårskallar.

Bristerna är att det på ett par ställen blev väl tillkrånglat, att springa hela vägen genom en lång labyrint bara för att hämta flera olika prylar att använd i andra ändan av den är inte bland de mest roande, dock är de extremare varianterna på det momentet få. Den typiskt PC-stela interaktionen lämpade sig heller inte för de lyckligtvis sparsamma inslagen av plattformande.

Orienteringen kan bli besvärlig för den som inte har den bästa rums- och tidsuppfattningen då många pussel täcker en rejäl yta. Vissa av dem kräver att du tar hjälp av dig själv via inspelningar, en intressant men aningen stressande mekanik jämte det övriga inslagen, såklart. Jag hade också gärna sett att laserriktarna märktes ut extra tydligt med en ljusreflektion, då de vid några fåtal tillfällen av väldigt långa avstånd kan vara svåra att hitta.

Utvecklaren Croteam lyckas med konststycket att placera ett mycket genomarbetat pusselspel inramat i en intressant handling som också levererar mer abstrakta tankenötter. En ovanlig men lyckad kombination som gör att The Talos Principle enkelt summeras till nära helheten av sina många bitar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.