Recension: The Persistence [PSVR]

Om det är några spelgenrer som jag verkligen drar mig för att uppleva så är det roguelike-spel och skräcktitlar. Samtidigt som jag har denna aversion mot vissa typer av spel, vill jag ändå ge dem en chans och utmanar därför gärna mig själv. Tack vare The Persistence, har jag nu fått möjligheten att genomlida båda dessa upplevelser samtidigt, i VR.

När min karaktär vaknar till liv är det ganska uppenbart att livet inte leker på rymdskeppet, där rösten Serena står för den enda guidningen samt narrativ. Skeppet vi befinner oss på har fastnat precis i närheten av ett svart hål, något som inte bara är farligt för fartygets existens, utan även har förvrängt klonskrivaren som jag är skapad i.

Det här området känns för lugnt…alldeles för lugnt!

Det visar sig snart att skrivaren har fått fnatt och printar ut förvrängda kopior av de övriga i besättningen. Jag är den enda människan som har klonats korrekt, medan de andra har skapats till elaka och monstruösa varelser som inte vill annat än att döda allt som kommer i deras väg.

Det faller på min lott att återställa rymdskeppets alla system och förflytta det i säkerhet, men i min väg står alla dessa muterade och vanställda kopior av före detta besättningsmän. I ren Dead Space-anda smyger jag omkring och försöker plocka åt mig resurser, nedgöra fiender bakifrån och förbereda min arsenal för att stå emot konfrontationen. Med PlayStation VR (8/10) på huvudet blir upplevelsen skrämmande realistisk och det är ofta jag tvekar att äntra nästa område på grund av äkta rädsla.

Det dröjer inte speciellt länge innan jag dör för första gången. Stridsmekaniken när det kommer till närstrid påminner lite grann om den i Dark Souls Remastered (10/10), där jag måste blockera en inkommande attack vid exakt rätt tillfälle för att kunna kontra och snabbt få fienden på knä. Vid varje kamp måste jag överväga om jag vill skörda resurser ur fienden eller bara förgöra den snabbt. I den påtagligt obehagliga miljön som VR-headsetet erbjuder, är det svårt att inte låta instinkterna ta överhanden, och jag måste tvinga mig själv att tänka taktiskt.

NEJ! Det räcker med en åt gången! Snälla…

Döden lurar dock runt varje hörn, och är det inte en muterad före detta kamrat som förpassar mig till de vilda jaktmarkerna så är det en explosiv fälla, placerad i ett skåp som jag öppnar. För varje nederlag, får jag dock behålla de flesta uppgraderingar och resurser, något som gör att jag blir starkare för varje försök. Denna typ av roguelike-upplevelse uppskattar jag eftersom det inte känns som att mina försök är förgäves.

Studion Firesprite Games, som tidigare utvecklat Playroom VR, visar tydligt att de förstår VR-konceptet genom att ge flertalet val när det kommer till förflyttning. Jag fastnar snabbt för mellanläget där jag styr min karaktär med min DualShock 4 och förflyttar mig som i en vanlig förstapersonsskjutare. Läget är förvånansvärt bra och passar spelet utmärkt, speciellt då jag inte upplever några tendenser till åksjuka alls.

Med sitt lagom skoningslösa upplägg och en förbluffande skrämmande miljö, kombinerat med ett mycket väl implementerat VR-läge, kan jag inte annat än att gratulera Firesprite Games till årets bästa VR-spel. Inte nog med att spelmekaniken fungerar enastående, spelet lyckas dessutom att lura in mig i fler spelsessioner än vad jag någonsin förväntat mig. Trots att jag har en bra bit innan jag avslutat spelet, känns det som att jag kommer att glädjas åt många fler timmar tillsammans med zombierna i The Persistence.