Recension: The Lost Child [Vita]

Japanska grottkrypare är en genre som har fått ett rejält uppsving på senare år. och det höga utgivningstempot fortsätter. The Lost Child faller absolut inom ramen för den kategorin, även om du också får ett monstersamlarspel på köpet. Det är en fortsättning på El Shaddai: Ascension of the Metatron då skaparen Sawaki Takeyasu har köpt rättigheterna till det och grundat studion Crim. El Shaddai släpptes ursprungligen till PlayStation 3 redan 2011.

Du axlar rollen som journalisten Hyato Ibuki som skriver för ett ockult magasin i det moderna Japan. Han dras in i ett religiöst krig mellan änglar och demoner, där han visar sig vara den utvalde och förväntas rädda mänskligheten. Självklart är det inte en utstakad, enkel väg dit och det finns krafter som vill stoppa dig.

Chefredaktören på magasinet har ofta tips att följa upp som knyter an till demoner eller fallna änglar.

Premissen i spelet är intressant, om än lite ytlig. Berättelsen blandar religiösa inslag från olika mytologier och mitt bland bibliska änglar möter du varelser från H.P. Lovecrafts Cthulhu-mytos. I prologen utreder du en serie dödsfall där personer har hoppat framför tåg, och en kvinna klädd i lila har setts vid alla tillfällen. Du hittar en mystisk väska och ängeln Lua letar upp dig och hon visar dig att väskan innehåller en artefakt som låter dig fånga demoner. Jag tycker att upplägget påminner mycket om World of Final Fantasy (9/10) då monstren du fångar kan användas i strid, gå upp i nivå, utvecklas och få nya färdigheter.

Mellan grottexpeditionerna befinner du dig i Tokyo och har ett standardutbud av tjänster att utnyttja. Du kan köpa och sälja föremål, utveckla dina infångade kompanjoner, få tillfälliga bonusar från ett spabad eller samla dina tankar kring pågående reportage på tidningens redaktion. Du låser upp nya grottor och områden genom att påbörja nya utredningar för magasinet och genom att prata med individer på platser i närheten.

När du väl beger dig in i ett skikt, en alternativ dimension som inte vanliga människor kan se, är The Lost Child väldigt likt andra grottkrypare. Du utforskar ett rutnät fyllt med pussel, låsta dörrar, fällor och slumpmässiga strider. En skillnad mot andra spel i genren är att det är förhållandevis lätt och inte kräver en massa nötande av nivåer för att överhuvudtaget komma vidare. Jag besökte visserligen en valfri plats direkt när den dök upp och utforskade de första nivåerna där, så utan det sidospåret kanske det hade varit svårare.

Att öppna kistor är ett projekt i sig.

Stridssystemet bjuder inte på några innovationer, och det som sticker ut här är tyvärr av ondo. De automatiska striderna inte repeterar min senaste uppsättning kommandon, utan använder till synes vansinniga beslut och slösar manapoäng och resurser helt i onödan. Istället får jag sitta och trycka in kommandon för mina fem äventyrare varje stridsrunda. Just klickandet blir ganska påfrestande då alla beslut har en bekräftelsedialog och saker du utforskar i omgivningen kräver att du klickar dig förbi det.

Allra värst blir det att öppna kistor, vilket har gjorts som ett minispel där du kan försöka upptäcka vilken fälla den har, använda en förmåga för att öppna eller helt enkelt dyrka upp låset. Varje gång du väljer att dyrka låset ökar en negativ eller positiv stapel som avgör om du utlöser fällan eller lyckas öppna kistan. I slutändan blir belöningsmomentet med kistor snarare en bestraffning som kräver massor av knapptryckningar, och tar lång tid utan att du säkert lyckas öppna den. I min mening är det ett dåligt designbeslut som jag önskar att de hade gjort valfritt.

Laddningstiderna blir ett annat irritationsmoment, där det blir extra påtagligt när du ramlar i en fallgropsfälla. Då får du först vänta på en laddning, och sedan ytterligare en när du tar dig upp från utrymmet du föll ned i. Jag har endast testat PlayStation Vita-versionen och håller tummarna att laddningarna är snällare i PlayStation 4-utgåvan.

På det hela taget är The Lost Child ett intressant och fängslande spel som bitvis känns opolerat och lite slarvigt designat. Jag ser trots allt hela tiden fram emot nästa spelsession och det kommer att fortsätta vara en resekamrat på min PlayStation Vita under sommarsemestern. Måste fånga alla demoner!

2 kommentarer
  1. Niklas Storm
    • Johan Lindros Johan Lindros

Lämna ett svar till Niklas StormAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.