Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel [PS3]

Nu är jag i den där situationen igen där jag inte vill släppa taget om ett spel. Det var visserligen länge sedan sist, närmare bestämt ett år sedan. Då stavades kärleken Dragon Age: Inquisition (9/10) och handlade om actionbetonade strider mot drakar och demoner, men det var då det…

Äntligen har jag hittat hem igen – jag har hittat den där lugna, trygga känslan som bara ett japanskt rollspel kan ge mig och nu när jag börjat skriva ned mina tankar om The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel, blir jag lite rädd. Tänk om samma sak händer som förra gången? Tänk om jag skriver klart texten, fortsätter spela lite och sedan kastar bort alla känslor likt en använd tidning?

Nihon Falcom är utvecklaren som ligger bakom serien The Legend of Heroes, som sedan introduktionen 1989, skänkt oss mängder av spel i familjen där Trails of Cold Steel är det senaste tillskottet. I berättelsen ikläder jag mig rollen av Rean Schwarzer, en ung man som precis blivit antagen till Thors Military Academy. Självklart är han inte en vanlig tonåring och givetvis hamnar han i en udda klass där karaktärerna är en minst sagt brokig skara.

Den udda sammansättningen elever som blir Reans klasskamrater visar sig vara en del i ett slags experiment för att försöka ställa allt tillrätta i världen där hoten består både i rena monster men också i politiska konflikter. I klass VII, som de nio eleverna tillhör, existerar inte skillnader i samhällsklasser eller förmögenhet – det enda som räknas är talang och vilja.

Under en omtumlande inblick i en ohållbar situation som snabbt eskalerar utom kontroll, utspelar sig introduktionen till spelet. Jag får lära mig grunderna i stridsmekaniken och här blandas den militära estetiken från Valkyria Chronicles mästerligt med turordningsbaserade strider typiska för japanska rollspel. När scenen är satt och jag mer eller mindre redan är såld, vrids klockan tillbaka ganska långt – spelet börjar på riktigt.

Specialattacker är Lauras specialitet - och de ser bra ut!

Specialattacker är Lauras specialitet – och de ser bra ut!

The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel utspelar sig under läsåren då Rean, Alisa, Elliot och de andra sex eleverna i klass VII studerar. Deras lärare är en riktig veteran som gärna går utanför läroplanens gränser till förmån för frihet och eventuellt en sejdel öl eller sju. Hennes motto verkar vara frihet under ansvar och även om hon tillför mycket i form av kunskap, har hon en tendens att alltid hålla sig i bakgrunden när vi behöver stöd.

Det visar sig att vi klarar oss ganska bra ändå, även om studentlivet inte alltid är enkelt. Min grupp slängs burdust mellan simpla uppdrag som att besöka olika delar av skolan eller staden till att i ett något senare skede hamna i konfrontationer med monster på fältet. Jag trivs hela tiden i världen som målas upp för mig som spelare, en dag i taget och snart finner jag mig hemmastadd i miljöerna och bland karaktärerna som rör sig runt gruppen.

Striderna följer rollspelsformeln från öst; de initiala mötena är riktigt tuffa eftersom alla karaktärer är av låg nivå men det dröjer inte länge förrän vi blir starkare och modigare. Det turordningsbaserade systemet bjuder på nya variationer av det typiska konceptet. Det gäller att lista ut fiendernas svaghet och sedan använda någon av de tre olika attackerna för att gå segrande ur kampen. Beroende på vilka karaktärer som är länkade under striden, kan jag även landa extra attacker på mina motståndare. Receptet för framgång är såklart att återvända till välbekanta slagfält och mosa mängder av monster som vi redan mött – allt för att göra oss starkare.

En familjär vy där vi får stifta bekantskap med onda...fjäderfä??

En familjär vy där vi får stifta bekantskap med onda…fjäderfä??

Trails of Cold Steel innehåller en enklare tidshantering än Atelier Escha & Logy Plus: Alchemists of the Dusk Sky (6/10), även om den är påtaglig även i detta spel. Förflyttning och skapande förbrukar dock inte värdefulla handlingstimmar, vilket gör att tidsaspekten är mildare, och jag kan fritt utforska samma område flertalet gånger för att öka mina karaktärers nivåer. Berättelsen går inte vidare förrän jag slutfört ett antal utvalda uppdrag, vilka jag enkelt kan identifiera från menyerna.

Vid sidan av studier och strider i fält är det även viktigt att umgås med de karaktärer som du trivs bäst med. Tillbringas fritiden med de kamrater som Rean strider tillsammans med kommer du snart märka att de inom kort passar bra ihop under fritiden, men också att det är lättare att strida ihop och även utföra starkare länkattacker.

På ytan är det nog enkelt att jämställa The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel vid en blandning av Atelier Escha & Logy Plus: Alchemists of the Dusk Sky, Hyperdimension Neptunia-serien blandat med ett kryddmått Persona 4: Golden. Men faktum är att berättelsen, karaktärerna och miljön som jag får uppleva är så mycket mer än så, den är i det närmaste perfekt för att vara ett japanskt rollspel.

Allt jag vill ha finns här; nivånötande, en bra berättelse, fåniga interaktioner mellan huvudpersonerna och en fantastisk estetik, konsolgenerationen till trots. PlayStation 3 är tyvärr inte den perfekta plattformen för denna upplevelse men det spelar mindre roll eftersom jag efter denna recension tänker köpa versionen till PlayStation Vita. För att det är värt det.

3 kommentarer
  1. motz motz
    • Martin Svennberg Martin Svennberg
  2. motz motz

Kommentera