Recension: The Inner World [PS4]

Jag är väldigt glad när jag observerar vågen av charmiga peka-och-klicka-äventyr som ett efter ett anländer till PlayStation-plattformen. Genren har verkligen fått ett återuppvaknande, och äventyren som erbjuds är antingen helt nydanande eller fina hyllningar till originalen. The Inner World från tyska Studio Fizbin, är den senaste av titlar som lockar konsolspelare med vackra vyer, knepiga pussel och charmiga karaktärer.

I detta äventyr får jag stifta bekantskap med Robert, en karaktär som enligt mig bär likheter med trädockan Pinocchio, inklusive näsan. Robert bor tillsammans med prästen Conroy; den enda fadersfigur han har haft i sin uppväxt. Allt går sin gilla gång fram tills den dagen då en rebellisk duva råkar stjäla ett väldigt viktigt föremål som den lilla pojken självklart gör allt för att finna.

Äventyret skänker mig som spelare allt jag söker i den här typen av titel; underbar, handritad grafik, ologiska pussel, knepiga karaktärer och en berättelse som självklart tar en oväntad vändning under spelets gång. Det hela är dock lite förutsägbart och hela tiden känns det som om jag befinner mig steget före berättelsen i mina tankar.

Ännu en mysig dag i slottet tillsammans med min charmiga "pappa"

Ännu en mysig dag i slottet tillsammans med min charmiga ”pappa”

Givetvis bjuds det på en hel del dråpliga och underhållande ögonblick, där det spelas friskt på det faktum att Robert är i mitten av tonåren och har börjat få upp ögonen för vuxenlivet samt världen utanför slottet. Redan från början sätter spelet tonen där vår hjälte behöver få upp en mask ur ett hål och helt sonika häller sprit i hålet, tar upp den berusade masken och sedan tillverkar en slangbella av den.

Under de dryga sex timmar som jag befinner mig i världen Asposia, njuter jag rejält av design, röstskådespeleri och berättelsen överlag. När det kommer till spelets konsolanpassade kontroller, är jag dock allt annat än imponerad. Jag väljer föremål att interagera med genom att trycka R1 eller L1, och på så sätt växla mellan de ting jag kan påverka eller titta på.

På pappret låter detta säkert som en god idé, men när jag behöver tajma något rätt, är det ytterst frustrerande att behöva gå igenom de föremål som finns mellan min karaktär och det jag egentligen avser att använda. Förflyttningen mellan olika delar av nivåerna känns också klumpigt implementerat då jag behöver leta upp en specifik aktivitetspunkt i bilden och sedan klicka på den som vilket föremål som helst.

Vad vore ett äventyrsspel utan det obligatoriska barbesöket? Grog!!

Vad vore ett äventyrsspel utan det obligatoriska barbesöket? Grog!!

Spelet har dessutom en tendens att krascha när det har laddat klart en ny plats. Flera gånger under min korta speltid, har jag varit tvungen att starta om spelet för att kunna komma vidare. Som tur är sparas mina framsteg per automatik med jämna mellanrum och jag behöver därför inte ägna många sekunder av spelande innan jag kommit ikapp en hängning.

Titelns karaktärer och röstskådespeleri är de tvärsäkra vinnarna i min upplevelse. De välritade och charmiga figurerna tillsammans med de utmärkta insatserna av skådespelare lyfter upplevelsen flera snäpp och räddar upp betyget från de brister som är så tydliga.

Är du sugen på en mysig berättelse, lagom knepiga pussel och vackra miljöer, kan The Inner World förmodligen tilltala dig ganska mycket. Förutom att erbjuda en lagom lång tidsinvestering och en relativt enkel platinatrofé, lyckas spelet charma mig och få mig att njuta av äventyret tillsammans med den unge Robert.

Kommentera