Recension: The Forest [PS4]

Jag kommer fortfarande ihåg den där krypande, ofrånkomliga känslan av hjälplöshet som jag upplevde första gången jag tittade på filmen ”Alien”. Efter att ha återupplevt filmen många gånger som vuxen, har jag identifierat skräcken lite tydligare; det som är läskigt är att den fientliga varelsen är ett rovdjur, att den anpassar sig snabbare än en människa och att dess beteende inte går att förutspå.

En liknande känsla möter mig i Endnight Games blandning av skräck- och överlevnadsspel, och det beror inte på att jag befinner mig på ett rymdskepp utan snarare att jag inte kan lita på titelns artificiella intelligens. Jag känner mig inte säker någonstans…

I inledningen möts jag av ett scenario som kan liknas vid pilotavsnittet till TV-serien Lost. Huvudpersonen befinner sig på ett flygplan tillsammans med sin son och allt verkar frid och fröjd. Innan jag lyckas zappa mig vidare i underhållningssystemets filmutbud är dock katastrofen ett faktum. Planet skakar, snurrar runt och allt blir till ett mörkt kaos. Vi kraschar på en okänd ö, någonstans mitt i ingenstans.

Hejsan. Ursäkta…har någon av er sett min son?

När jag vaknar till liv är min son försvunnen och jag får se minnesfragment där en mänsklig varelse som verkar föra bort honom från flygplanet. Förutom att överleva dagen, måste min hjälte självklart även återfinna sin son. Men som det berättas i säkerhetsfilmerna på planet är det viktigt att först se till sin egen säkerhet innan jag hjälper andra.

När jag kliver ut ur stjärtpartiet på det kraschade planet, bevittnar jag omedelbart vilken tragisk olycka detta är. Överallt ligger resväskor och saker som en gång har tillhört mina medpassagerare. Av dem syns dock inga spår, vilket är ganska märkligt. Jag hittar dock direkt en yxa som snart ska bli min bästa vän, och med dess hjälp lyckas jag öppna flertalet resväskor och plocka på mig en hel del nödvändigheter.

Själva spelmekaniken påminner till mångt och mycket den som erbjuds i till exempel Conan Exiles (7/10). Jag måste leta efter stenar, hugga ned träd och samla på kvistar för att skapa de fällor och hjälpmedel som krävs för att överleva på denna öde ö. Där The Forest skiljer sig från andra överlevnadsspel jag spelat, är att jag inte får några ”fridagar” att förbereda mig på. Istället möts jag under den första dagens skymning av springande, hukande silhuetter som kretsar kring flygplanet. Det gäller med andra ord att snabbt skapa skydd, se till att lyckas samla regnvatten och hitta något att äta. Samtidigt som försvar står högt på prioriteringslistan.

Ehhhh….äter kannibaler haj eller är det något annat i görningen?

Ganska snart står det klart att det är kannibaler som bor på ön och misstanken växer inom mig att det är de som står mellan mig och återförenandet med min son. Inför räddningsoperationen ser jag därför till att utvidga min bas för att erbjuda ett bättre försvar men också för att se till att jag har tillräckligt med resurser för att överleva. Det är ungefär här som jag upptäcker spelets ondsinta och mycket smarta balansgång.

Det visar sig nämligen att ju större åverkan jag gör på naturen och omgivningen, desto mer intresserade och aggressiva blir kannibalerna. Sammantaget blir detta en balansgång där jag slits mellan viljan att rädda min son och att försvara mitt läger och mina tillgångar.

Som tur är, har spelet ett samarbetsläge, vilket innebär att jag kan ge mig ut och utforska under tiden min medspelare stärker basens försvar. Därför lämnar jag min trogna kompanjon hemma, medan jag söker efter överlevande. Redan efter några minuters gångpromenad, inser jag att något är oerhört fel på ön. På en strand ligger vithajar uppsköljda i sanden och en bit ute i havet skymtar en segelbåt. Vägen till att hitta den kidnappade sonen är lång, men äventyret som jag har startat är fenomenalt.

The Forest är ett perfekt spel för dig som tröttnat på fyrkanterna i Minecraft eller inte trivs i Conan-universat men som ändå längtar efter ett spel där du måste ha koll på hunger, törst och hälsa samtidigt som du bygger försvar och strävar efter ett mål. Jag kommer att fortsätta spela detta spel tills jag har hittat den försvunna sonen. Och eventuellt hittat en platinatrofé.