Recension: The Evil Within 2 [PS4]

Det är nu över 20 år sedan Shinji Mikami och Capcom revolutionerade skräckspelsgenren med hjälp av Resident Evil. Det kanske inte var det första spelet som etablerade grunderna för vad som senare skulle benämnas som överlevnadsskräck, men det var verkligen rätt spel vid rätt tidpunkt.

När samme Mikami sedan återvände till genren med nya studion Tango Gameworks var förstås förväntningarna skyhöga på The Evil Within. Det hela resulterade dock i ett ganska mediokert spel, som jag inte ens orkade ta mig igenom. Nu är uppföljaren här, med målet att rätta till de problem som gjorde att första försöket inte nådde fram till fansen.

Berättelsen tar vid tre år efter händelserna i första spelet, och denna tid har inte varit mild mot vår huvudperson Sebastian Castellanos. Inte nog med att han har försökt smälta upplevelserna av alla vidriga monster som han mötte i mentalsjukhuset Beacon, han brottas dessutom med minnena från när hans dotter Lily dog i en brand.

Som av en händelse visar det sig dock att detta bara var arrangerat av den onda organisationen Mobius, så att de skulle kunna kidnappa flickan. Sebastians före detta kollega, och numera Mobius-agent, Juli Kidman informerar honom om att Lily används i ett The Matrix-liknande experiment, där folk kopplar upp sig i en virtuell värld och sammanlänkar sina medvetande.

Sebastian har fått nog av tabloidernas paparazzifotografer.

Lily har uppvisat önskvärda färdigheter för detta experiment, och fungerar som ett slags fundament för att hålla världen stabil. Något har dock gått riktigt snett, och den virtuella staden Union håller på att slitas i stycken. Den enda lösningen är förstås att kasta in Sebastian i denna kaotiska värld, för att leta upp Lily och sedan återvända till verkligheten igen.

I likhet med förra spelet bjuds vi inte på något Oscar-material på berättelsefronten, utan det blir ganska snabbt ointressant varför saker och ting sker. Karaktärer och röstskådespelare gör inte heller spelet någon tjänst, och misslyckas oftast med att dra in mig i intrigerna.

På stämningsfronten är det dock en helt annan fråga. Miljödesignen är stundtals suverän, i synnerhet när spelet försöker förvirra mig genom att konstant skifta miljöer. Flera gånger blir jag överraskad när jag vaggas in i att förvänta mig en specifik händelse, men att något helt annat sker. Det kan vara en så pass enkel sak som att du återvänder till ett rum du tidigare har besökt, men det som väntar bakom dörren är något helt annat. Detta är i mina ögon vad som verkligen är fundamentet för ett framgångsrikt skräckspel; att aldrig riktigt kunna känna sig trygg i det som borde vara bekant.

Striderna i överlevnadsskräckgenren är något som jag sällan har varit förtjust i historiskt sett, och The Evil Within 2 är inget undantag. Siktandet är klumpigt och fienderna är ibland lite för snabba och rörliga, vilket resulterar i slöseri av en del av den ganska begränsade ammunition som finns att tillgå. Det är förstås inte riktigt meningen att du ska döda allt som rör sig heller, men det finns lite för många situationer där du faktiskt måste lösa det hela med eldstrid.

George Orwell förutspådde detta för längesedan.

En välkommen förändring i spelets struktur är att det finns lite större och öppnare områden att vandra runt i emellanåt. Det är definitivt ingen öppen sandlåda, men det erbjuder åtminstone en del alternativa vägar att gå och sidoområden att utforska och detta skapar en lite mer fyllig upplevelse.

När The Evil Within 2 är som bäst är det en riktigt väldesignad, psykologiskt påfrestande upplevelse på alla de bästa vis. Tyvärr finns det lite för stor fokus på striderna, vilket är spelets svagaste kort. Berättelsen skulle dessutom må bra av att kortas ner markant, då jag mest kände att jag ville bli klar med det hela under mina sista speltimmar. Om du inte har samma problem med de klassiska stridselementen från genren kommer du troligtvis att få ut lite mer av spelet än vad jag fick.

Kommentera