Recension: The Caligula Effect: Overdose [PS4]

År 2016 släpptes The Caligula Effect till PlayStation Vita. Bakom titeln fanns en del av utvecklarna som låg bakom de tre första spelen i den hyllade Persona-serien.

Vita-versionen led dock av dålig prestanda, vilket inte är så konstigt då plattformen kräver en hel del magi för att få spelen att flyta. Sonys handhållna enhet orkade inte alltid med de komplexa striderna som utvecklaren Aquaria försökte förmedla. Men nu, tre år senare, släpps spelet i en upputsad version som drar nytta av PlayStation 4-konsolens kraft.

Redan från första början, märker jag en väldigt tydlig inspiration i upplägget från Persona-universat och jag trivs ganska omedelbart i upplevelsen. Min karaktär har sugits in i en alternativ, konstgjord värld där den virtuella idolen och sångerskan ”μ”, eller Myu, håller människor fångna från det verkliga livet. Konceptet i berättelsen påminner lite om serien Sword Art Online, men blandat med skolliv och socialt liv.

En blek Hatsune Miku-kopia. Henne måste vi förgöra!

Jag introducerats snart till protagonisterna i den så kallade ”Go Home Club”, vilken består av en samling individer som kämpar för att komma tillbaks till den riktiga världen. Antagonisterna som står i vägen för hemfärden är musikerna Ostinato, vilka använder musik för att förslava individerna i världen.

Självklart måste jag leda min hjälte och hans följeslagare mot seger och besegra divan Myu, något som ska visa sig mer komplicerat än väntat. Myu är nämligen intelligensen som har skapat denna virtuella värld och hon drar sig inte för att försvåra våra framsteg.

Tyvärr lider The Caligula Effect: Overdose av en ganska platt miljö, där de hundratalet elever som jag kan umgås med och få uppdrag av känns oinspirerade. Visst bjuds jag på en hel del snopna och dråpliga upptäckter när jag interagerar med dem, men det är inget som jag inte redan upplevt i många andra japanska rollspel sedan tidigare.

Utforskandet i skolmiljöer lånar friskt från Persona-serien, men erbjuder till en början endast generiska miljöer med slött patrullerande fiender. Så småningom får jag dock möjligheten att utforska staden vi bor i lite mer, men det känns ändå som mer av samma, fast med annorlunda grafik.

Känslan när man radar upp en perfekt kombo med tre medverkande. Episk!

Det som däremot lyfter titeln till oanade höjder, är stridssystemet. Det bygger på det traditionella upplägget att välja en karaktärs handling som kan bestå i attack, stöd eller övriga förmågor, men lägger till en alldeles ny funktion som får mig att formligen älska upplägget.

När jag har valt vad min karaktär ska göra får jag nämligen se en förmodad utkomst av handlingen innan jag bestämmer mig för att gå vidare. På detta sätt kan jag med den ena karaktären planera en attack som får fienden att flyga till väders, och med nästa protagonist tajma en specialattack som gör stora mängder skada mot fiender som befinner sig i luften.

Detta system håller mig sysselsatt väldigt länge, även i banala strider, och det strategiska elementet tilltalar mig väldigt mycket, trots att jag vanligtvis inte uppskattar strategiska JRPG. Dock kan funktionen snabbt förstöra en perfekt planerad attack om någon av karaktärerna missar eller att bossen inte alls följer simuleringen, vilket inte är ovanligt.

Om du uppskattar japanska rollspel med en stor smula strategi inbakad i stridssystemet, tror jag att du kommer att uppskatta The Caligula Effect. Personligen känner jag dock att spelet inte håller hela vägen. Jag sneglar istället lystet efter Persona 5 (10/10), då detta fortfarande är på min att spela-lista.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.