Recension: The Bridge [PS4]

Vid första anblicken är det inte svårt att se var The Bridge har sina inspirationsrötter. Ur ett spelmässigt perspektiv har Braid varit en stor förebild för detta indieutvecklade pusselspel, både när det gäller den visuella stilen och en del av spelmekaniken. Grafiken drar även tankarna till konstnären MC Eschers hjärnvrickande konstverk och det hela passar väldigt väl ihop.

Den grundläggande spelmekaniken är ganska enkel. Du ska styra din karaktär genom ett pusselrum och nå fram till dörren som leder vidare till nästa rum. I praktiken är det dock sällan lika enkelt som det låter. För att lösa rummets pussel och komma vidare har du möjligheten att rotera miljön så att du kan förvandla golv till tak och vice versa. När du tar dig vidare presenteras nya utmaningar för att öka svårighetsgraden. Det kan vara nycklar som behövs för att låsa upp dörren eller farliga klot som i hög grad är ogynnsamma för hälsan och som bör undvikas.

Spelet har en relativt lång startsträcka och det är inte förrän i sista kapitlet jag känner mig riktigt utmanad när spelet inför en mekanik som låter dig påverka gravitationen. Detta fick mig att fastna en stund på de pussel som erbjuds framåt slutet eftersom kravet på tankeverksamhet inte är så speciellt högt under majoriteten av spelet. När väl alla element och mekaniker är introducerade och används i samma pussel blir det en helt annan utmaning.

En välkommen funktion i spelet är möjligheten att spola tillbaka tiden när du märker att du har gjort något tokigt. Upptäcker du att du har gjort ett misstag halvvägs genom pusslet, slipper du med andra ord att starta om helt från början. Du kan istället spola tillbaka dig till önskad tidpunkt, något som uppmuntrar att experimentera med alternativa lösningar eftersom du inte förlorar något på det.

The Bridge har funnits tillgängligt på andra plattformar i ett par år, och tyvärr har inte mycket tillkommit i denna portning. Det finns ett par PlayStation-specifika funktioner som till exempel lutning av spelvärlden med hjälp av rörelsesensorn i handkontrollen, men det upplevde jag mer som ett hinder än hjälpmedel.

När du väl har pusslat dig igenom de fyra kapitel som spelet erbjuder får du ytterligare en utmaning i form av spegelvända versioner av de banor du har spelat igenom, men det är inte det enda som skiljer sig från originalen. Det införs även andra former av hinder och klurigheter som inte var introducerade när du passerade banan under första varvet. Dessa banor är emellanåt väldigt svåra och passar bra till de som inte kände sig utmanade under den ursprungliga genomspelningen.

The Bridge är ett på många sätt bra pusselspel, men det jag verkligen saknar är någon form av narrativ. Spelet erbjuder en intressant värld med en mystik som gör mig intresserad av karaktären och omvärlden, men sen får jag bara några lösryckta textremsor efter varje kapitel som berättelse. Bortsett från detta är det en helt klart intressant upplevelse i en vacker spelvärld.