Recension: The Banner Saga 2 [PS4]

Du vet att ett spel har välskrivna karaktärer när du ständigt är livrädd för att någon utav dem ska dö. I det första The Banner Saga (8/10) dog huvudkaraktärerna som flugor, och med bara några få kvar i början av uppföljaren, är mina band till dessa redan från start väldigt starka. Och mycket starkare kommer de att bli, för varje liten roll i The Banner Saga 2 är oerhört mycket djupare än samtliga personligheter från föregångaren.

Har du inte spelat Stoics vikingaflaggskepp från början av året råder jag dig att göra det omedelbart. Att hoppa direkt in i del två är nämligen ingen bra idé, då spelet utgår från att du redan känner till såväl karaktärer som spelmekanik från första episoden. Handlingen tar vid direkt efter slutscenen i del ett, och allt ifrån dina svåra beslut till erfarenhetspoäng och nivåer följer med in i mittendelen av denna planerade trilogi.

asd

En nyhet är tunnor vi kan ta skydd bakom – men de exploderar inte om man har sönder dem…

Men det är verkligen värt att köra igenom hela originalet för att kunna njuta till fullo av The Banner Saga 2, då det är ett förbaskat bra äventyr. I stort sett all kritik jag hade mot föregångaren har åtgärdats, och framför allt de tråkigt skrivna karaktärerna har plötsligt fått ett ordentligt djup med mycket roligare dialoger. Att det är färre karaktärer kvar gör att jag hinner lära känna dem betydligt bättre, vilket gör varje litet beslut mycket tyngre då det skulle kunna leda till att någon av mina vänner dör.

Spelmekaniken är nästan exakt som tidigare, om än mer finslipad. Istället för att bygga om det schackliknande stridssystemet från grunden har utvecklarna fyllt på med nya klasser och förmågor. Dessa förändrar striderna en hel del, och i kombination med hinder och specialutmaningar känns bataljerna mycket roligare och fräschare än innan. Men framförallt har svårighetsgraden stegrats en aning till en välavvägd nivå där jag ständigt känner mig utmanad, men ändå alltid har en chans att vinna.

Jag fascineras ständigt av de vackra, handritade miljöerna längs min resa. Förra gången traskade vi mest runt längs snötäckta berg, men den här gången bjuds vi på en mycket välkommen variation med mystiska grottor, leriga träskmarker och förtrollade skogar. Precis som innan är allt lika vackert som en klassisk disneyfilm.

asd

Så här arg blev Bolverk när jag jämförde honom med klassiska Disney-karaktärer…

Handlingen i det förra spelet var något som verkligen trollband mig. Ändå är det först i The Banner Saga 2 som berättelsen verkligen blommar ut. Tack vare att originalet byggde upp världen och dess regler så väl, sitter jag som på nålar när min karavan blir jagad av hemska monster mot ett livsfarligt stup. Situationen känns hopplös, och att några kommer att stryka med råder inga tvivel om. Istället gäller det att göra rätt uppoffringar så att konsekvenserna blir så små som möjligt.

Att utvecklarna med så simpla medel som lite text och knappt rörliga bilder kan skapa otroligt spännande scener är verkligen en bedrift. Och nämnda exempel är långt ifrån enda tillfället – gång på gång hamnar jag i situationer där min puls stegrar, trots att berättandet håller ett väldigt lugnt och stillsamt tempo.

Precis som med Nolans Batman, George Lucas original-Star Wars och Naughty Dogs Uncharted är The Banner Saga-trilogins andra del en klockren fullträff. Jag är oerhört taggad på att se hur sagan slutar, och håller tummarna för att det blir något i stil med episka Mass Effect 3 snarare än ett magplask som X-Men 3: The Last Stand.

Kommentera