Recension: The 25th Ward: The Silver Case [PS4]

Innan jag gjorde en djupdykning ner i det nattsvarta mörker som omgav The Silver Case (8/10) visste jag redan att Goichi Suda var en väldigt speciell spelskapare.

Jag är ett stort fan av hans senare alster, i synnerhet Killer 7, No More Heroes och Killer is Dead som är bland de märkligare och mörkaste jag upplevt i spelväg, men The Silver Case kom och knockade ned dessa titlar från tronen. Och nu när jag har upplevt dess uppföljare, The 25th Ward: The Silver Case, är ju frågan om det slår ut The Silver Case i mörkerfaktor?

The 25th Ward: The Silver Case tar vid ett par år efter händelserna i The Silver Case, och utspelar sig i samma skruvade tolkning av ett modernt Tokyo, men i en helt nybyggd stadsdel. Delar av denna nybyggnation domineras av ultramoderna skyskrapor och jag börjar ana att Suda 51 sneglat både en och två gånger på J.G. Ballards roman High-Rise, en dystopisk thriller skriven i mitten av 70-talet. I High-Rise skildras hur livet i en skyddad skyskrapa, där alla bekvämligheter finns inom husets fyra väggar, påverkar det mänskliga psyket på ibland oförutsägbara sätt.

I likhet med Ballards novell, spårar livet ur rejält i en av dessa skyskrapor och jag, i egenskap av en färsk polisrekryt, dras in i undersökningen av en serie extremt våldsamma mord. Fallet tar ett par rejäla vändningar och blir allt märkligare och märkligare. Ingenting slår nog dock inte upplevelsen när jag som en annan polisrekryt tvingas värja mig mot en serie lönnmördare som skickats mot mig och där regelrätta Pokemon-liknande strider utspelar sig.

Trevlig snubbe

Persongalleriet är i likhet med föregångaren nyanserat och fullt av märkliga, trasiga och överlag rejält otrevliga personer. Bårhusmannen som samlar på snuff-filmer är ingalunda den mest osympatiska karaktären spelet har att bjuda på.

The 25th Ward: The Silver Case består av tre separata delar – Correctness, skriven av Goichi Suda, samt Match Maker och Placebo, skrivna av två andra personer som också arbetade med The Silver Case. Jag har bara mäktat med Correctness än så länge, mestadels då det tär rätt hårt på psyket att dyka ner med huvudet först i Sudas mörkaste, mest våldsamma värld hittills.

På samma sätt som föregångaren kändes lite primitiv rent grafiskt och kontrollmässigt, märks det tydligt att spelet har sitt ursprung i ett mobilspel, även om den avskalade grafiken känns passande till berättelsen. Kontrollerna är dock om möjligt än mer frustrerande än föregångarens primitiva gränssnitt. Spelet använder en romb med olika ikoner som behöver roteras för att välja mellan möjliga handlingar att utföra. Det är vänligt sagt fungerande kontroller, men inte mer än så.

Med tanke på att spelet i originalutförande har 13 år på nacken är det lite profetiskt att droppa termer som ’fake news’

Det märks rätt tydligt att Suda tagit ut svängarna lite mer när det kommer till handling och karaktärer, och händelserna i Tokyos fiktiva 25:e stadsdel känns på samma gång överväldigande, förvirrande och stundtals horribelt profetiska.

Under resans gång förfäras jag en del över hur mycket mörker Suda kan måla upp med så få medel – det mesta av spelets handling berättas i långa dialogsjok och allt ackompanjeras av dyster och nedtryckande musik. The 25th Ward: The Silver Case är inte en glad upplevelse, men i små doser är det en fantastisk utforskning av mänsklig psykologi och dekadens.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.