Recension: Tales of Symphonia Chronicles [PS3]

Att äldre spel förfinas och paketeras om i nya kostymer är ingenting vi är direkt ovana vid nuförtiden. Däremot är det lite ovanligare när så sker med så pass massiva spel som japanska rollspel. I Tales of Symphonia Chronicles samlas två gamla godbitar som faktiskt aldrig setts till på PlayStation-plattformar tidigare i Europa.

Tales of Symphonia som först släpptes till Nintendo Gamecube för ett drygt årtionde sedan släpptes förvisso även till PlayStation 2, men det gavs bara ut i Japan. Uppföljaren, Dawn of the New World, gavs enbart ut till Nintendo Wii. Nu har båda dessa spel putsats upp lite, översatts och getts ut på nytt till PlayStation 3 under namnet Tales of Symphonia Chronicles.

Båda spelen frångår inte genrens arketyp särskilt mycket – det är i grund och botten tungt berättelsedrivna spel med fokus på strider, utforskande och interaktionen mellan gruppmedlemmarna.

Ett Tales-spel med kaotiska strider? Förvånad?

Det är stundtals ordentligt episka äventyr vi får följa med på och Lloyd och Colette är fortfarande intressanta och relativt djupa karaktärer, vars öden griper tag i hjärtsträngarna precis lagom rätt.

Striderna är lika kaotiskt utmanande som i de nyare spelen, med lika delar mellan taktik och frenetiskt röjande av fiender. Och det är, såklart, fortfarande rätt kul att utforska de expansiva världarna. I sedvanlig Tales-stil går det även att se små sketcher spelas ut då och då när gänget utforskar världen – allt för att bygga upp karaktärsrelationer och fördjupa personerna.

Grafiken är oftast okej, men ibland lite för platt och livlös.

Med moderna mått känns båda spelen aningen föråldrade, åtminstone i jämförelse med de senare Tales-spelen. Åldern tar till viss del ut sin rätt – och även om det lagts lite tid på att putsa upp grafiken och anpassa det till en någorlunda modern standard så ser spelen fortfarande lite primitiva ut. Texturer ser lite suddiga ut och saknar djup, medan röstskådespelandet skär stundtals i öronen.

Men eventuella brister i det grafiska och ljudmässiga är högst sekundära problem – det vi får i den här samlingen är två av de allra stabilaste Tales-spelen i lite förfinad form. Har du inte tidigare upplevt dessa två episka resor, eller om du är trött på att byta uttag bakom TV-apparaten finns det verkligen inga anledningar till att tvivla.