Recension: Tales of Berseria [PS4]

Att rädda världen tillsammans med en grupp nobla hjältar är ett återkommande tema i japanska äventyr. Vi har sett det hundratals gånger, inte minst i Tales-serien, Bandai Namcos långkörare till rollspelserie. I Tales of Berseria bjuds vi dock på en mycket mörkare berättelse jämfört med tidigare delar, där ett persongalleri med minst sagt tvivelaktig moral ger sig ut på en riktig hämndresa.

Sagan börjar lika glatt och pastellfärgat som vanligt. Velvet är en oskyldig tonårsflicka i en lummig liten by, där hon sköter om sin upptäckarlystne lillebror Laphicet. De har ett gott liv tillsammans och umgås glatt med alla i byn. Men så en dag utsätts de för ett otroligt svek. En nära vän till familjen tillfångatar plötsligt Laphicet och har ihjäl honom i en mystisk ritual, mitt framför ögonen på systern.

Velvet blir helt galen av att se sin lillebror mördas, och vreden får henne att bokstavligt förvandlas till en blodtörstig demon. Hon svär att hämnas sin brors liv och bryr sig inte om andra tvingas lida för att hon ska nå sitt mål. Mördaren kommer naturligtvis undan, och det dröjer hela tre år innan vår antihjälte får chans att resa ut i världen och leta reda på mannen som förstört hennes liv.

När de här galningarna säger något är det bäst att lyssna.

Det är ovanligt att se en kvinnlig protagonist i genren som helt utan skrupler väljer att offra andras liv, enbart för att underlätta för sig själv. Velvet och de märkliga vänner hon skaffar längs vägen är dock otroligt välskrivna och har ett djup som får mig att tycka om dem, trots de vidriga val de gör emellanåt.

I rollbesättningen finner vi bland annat en otursförföljd pirat, en samurajdemon med lillebrorskomplex, en psykotisk tonårshäxa och en liten pojke vars känslor har förseglats. Det är ett förvånansvärt färgglatt gäng i förhållande till den becksvarta handlingen, men allt balanseras väl av välskrivet manus, dolda agendor samt kittlande bakgrundshistorier.

Att handlingen är dyster hindrar dock inte resten av äventyret från att bjuda på glädje. Det är alltid ett härligt gnabb mellan karaktärerna och en stor dos humor gör resan till ett sant nöje. Vi får njuta av vackra miljöer och trallvänlig bakgrundsmusik som vanligt i serien, och det finns lagom med sidosysslor att ägna sig åt mellan allt stridande och pratande.

Trots ett mörkt tema är det gott om humor i spelet, även om det här kanske inte är bästa exemplet…

När det kommer till actionelementen måste jag erkänna att jag aldrig varit ett fan av stridssystemen i Tales-serien. De tredimensionella slagfälten har alltid känts lite för trånga. Valmöjligheterna har varit onödigt röriga jämfört med renodlade actionspel, men på samma gång för begränsade för att ge tillfredsställande strategiskt djup. Berseria bjuder inte på några enorma förändringar, men har finslipat en hel del.

Med större fokus på risktagande, tajming samt ett bättre flyt har jag mycket roligare med Velvets bataljer än tidigare delar av serien. Visserligen var jag tvungen att höja svårighetsgraden och spela i nästan tio timmar innan stridssystemet blommade ut, men efter den tröskeln har jag faktiskt rätt kul i slagsmålen.

Det är dock inte striderna, det underhållande uppgraderingssystemet som lånats från Final Fantasy IX eller den uppsjö av föremål att samla som gör att jag spelar vidare utan avbrott. Istället är det de störtsköna personligheterna och deras trovärdiga karaktärsutveckling som trollbinder mig.

Titeln må lida av daterad grafik, långsamt tempo samt tveksam design emellanåt. Detta är dock petitesser i sammanhanget då jag inte haft så roligt med serien sedan favoriten Tales of Vesperia. De mörka undertonerna bidrar till en mycket spännande stämning och en intressant berättelse. Men framförallt bjuder Tales of Berseria på de mest minnesvärda och levande karaktärerna i ett japanskt rollspel på flera år, med en helt fantastisk personkemi.

Ett svar
  1. Quint Quint

Kommentera