Recension: Tales from the Borderlands [PS3]

Jag har precis lagt ifrån mig kontrollen till min PlayStation 3 och kan inte annat än att le som en fåne – vilket äventyr jag har varit med om! Tales from the Borderlands har gjort mig upphetsad, tillfredsställd och lycklig; precis som efter en riktigt bra film.

När Telltale Games utannonserade att deras nya äventyrsserie skulle baseras på Borderlands-spelen, var jag till en början lite förvånad – kan de verkligen göra denna spelvärld rättvisa? Redan efter första avsnittet var jag fullständigt övertygad att det var ett bra val, trots avsaknaden av Claptrap och ungefär en miljon bössor.

Huvudkaraktären Rhys, som spelas av Troy Baker, jobbar i rymdstationen Helios för Hyperion och inväntar sin befordran. Allt går såklart inte hans väg och det dröjer inte länge innan han blir nedsparkad till bottnen av karriärsstegen. Med hämnd i sinnet beslutar han sig för att blåsa sin värsta fiende Vasquez, som tagit hans nya jobb. Tillsammans med sina vänner Vaughn och Yvette, påbörjar Rhys en resa som han sent ska glömma.

Tales from the Borderlands har ytterligare en huvudkaraktär, Fiona (spelas av Laura Bailey), som är raka motsatsen till Rhys. Hon är uppfödd på Pandora och har levt ett hårt liv som svindlerska tillsammans med sin syster Sasha och deras gemensamma mentor Felix.  Självklart drivs berättelsen ganska snart mot en förening av dessa inkompatibla personligheter, och det på bästa sätt.

Telltale Games tar till ett klassiskt berättarknep och låter spelaren uppleva Fiona och Rhys olika syn på viktiga händelser i spelet. Det är ofta jag måste bita mig i läppen för att inte gapskratta åt karaktärshumorn när jag får två helt skilda förklaringar till vad som hänt och det är inte sällan Fiona kommer vinnande ur humormatchen.

Gränssnittet från Borderlandsspelen är på plats såklart!

Gränssnittet från Borderlands-spelen är på plats såklart!

Resan sträcker sig från rymdstationen Helios ner till Pandoras karga ökenlandskap, upp i rymden och till ställen på planeten som ingen någonsin beträtt tidigare. Mängder med referenser till orginalspelen finns utströdda genom spelet och om du uppskattade den råa humorn som gjorde Borderlands unikt, har du mycket att glädjas av här. Berättartekniken känns finsplipad och varierar sig ganska ordentligt beroende på situationerna som jag upplever.

På PlayStation 3 lider Tales from the Borderlands ganska mycket av hackiga animationer och plötsliga stopp i bild och ljud, något som tär rejält på helhetsupplevelsen. Det känns som att hårdvaran inte orkar med trots att spelet är visuellt nedskalat från början enligt traditionell Telltale-anda – detta drar ned betyget en del. Trots detta upplever jag aldrig att jag misslyckas i några händelsefyllda moment, något som drabbat mig i andra titlar.

Det kanske hackar på skärmen men känslan är genuin...Bro!

Det kanske hackar på skärmen men känslan är genuin…Bro!

Tillkortakommanden till trots, är spelet inget annat än ett mästerverk av stora proportioner – förmodligen till den grad att det kommer finnas med på min lista över årets bästa spel. Jag kommer att spela igenom det en gång till på PlayStation 4 för att njuta av en bättre upplevelse och jag vet att jag kommer tycka minst lika mycket om det då.

Tales from the Borderlands är ett givet köp för dig som trivs i den skitiga, torra verkligheten i Borderlands-serien. Det är ett måste om du gillar Telltale Games versioner av äventyrsspel och uppskattar väl författade äventyr med genuina karaktärer och utomordentligt välplacerade skådespelare.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.