Recension: Sword Art Online: Hollow Realization [PS4]

Det tredje spelet i serien Sword Art Online har anlänt till PlayStation 4 och den här gången fortsätter vår hjälte Kirito att utforska nya världar tillsammans med sina trogna följeslagare. Asuna, Yui, Lisbeth och Leafa är tillbaka tillsammans med alla andra kompisar som jag har lärt känna tidigare i spelvärldarna Aincrad och Alfheim Online.

Sword Art Online: Hollow Realization är, liksom föregångarna, en simulering av ett onlinerollspel, och den här gången har Kazuto Kirigaya hoppat in i ett alldeles nytt sådant: Sword Art Origin. Upplevelsen är betydligt mer avslappnad här, jämfört med det livsfarliga experimentet som gruppen ofrivilligt deltog i under första spelet, där Game Over betydde döden på riktigt.

Utan en djup och spännande historia, eller ödesdigra konsekvenser, lägger spelet korten på bordet ganska omgående och visar glatt upp sin största svaghet: berättelsen. Till en början handlar denna utgåva helt enkelt om hur Kazuto (eller Kirito som hjälten kallas i spelvärlden) upptäcker och upplever detta helt nya onlinerollspel. Det enda som är spännande är att han efter ett tag, stöter på en datorstyrd karaktär som beter sig extremt udda.

Premiere bjuder på minnesförlust och buggiga sidouppdrag

Premiere bjuder på minnesförlust och buggiga sidouppdrag

Hon verkar vara helt nollställd och vet vare sig sitt namn eller vad hennes uppdrag består av. Efter några avklarade äventyr tillsammans med denna minnes- och namnlösa karaktär, beslutar Kirito sig för att ge henne ett namn och dessutom ta reda på varför alla hennes värden och data verkar raderade. Berättelsen är medryckande och högst intressant men den lider mycket av ett extremt långsamt och segt tempo.

Något som dock är farligt, nästan störande lockande är de typiska uppdragen av onlinespelskaraktär som jag betar av ett efter ett. Uppdragen är av de traditionella typerna där jag antingen ska hämta eller hitta några saker eller de där jag behöver nedgöra ett specifikt antal fiender. Efter att ha fyllt på min lista med aktiviteter att utföra, beger jag mig troget ut på fältet gång efter gång.

I vildmarken betraktar jag med stort intresse hur studion har lyckats tolka mänskliga spelare i ett onlinerollspel, och jag blir faktiskt lite imponerad när jag ser vad som utspelar sig framför mina ögon. Överallt utspelar sig strider, några med stor framgång men också en del där jag känner att jag måste hoppa in och hjälpa till. Jag ser emellanåt även några av de simulerade spelarna som beter sig exakt som den där udda kompisen vi alla har; du vet, han eller hon som hoppar hela tiden. Huvudet på spiken!

Självklart går det att hugga träd även med en katana!

Självklart går det att hugga träd även med en katana!

Tidigare spel i serien har låtit mig träda in i världen som en redan utvecklad karaktär, då Kirito redan har varit på en högre nivå från början. I Hollow Realization är det dock tillbaka till skolbänken som gäller; jag får börja från början, precis som alla andra karaktärer i denna nya spelvärld. Med låg nivå följer också ett ansvar om att vara försiktig, något som jag har svårt att förstå verkar det som, eftersom jag möter döden mycket oftare i denna utgåva än i tidigare.

Även efter mängder av speltimmar, har jag svårt att anpassa mina uppdrag utefter Kiritos nivå. Jag har tappat räkningen på antalet gånger jag har fått starta om spelet efter ett antal lyckade uppdrag, bara för att jag fått för mig att attackera en mellanboss som är tre nivåer högre än mig.

Stridsmekaniken bygger vidare på den som jag har lärt mig i Sword Art Online Re: Hollow Fragment (7/10). Långa kombinationer av attacker behöver utföras i korrekt tajming, och helst samtidigt som de tre övriga spelarna i mitt gäng. Vi har ofta ett ordentligt flyt och efter bara några timmar styr jag gruppen till samlat anfall när det behövs och blåser till reträtt i rätt tid.

Mina simulerade medspelare är ofta duktiga på att strida tillsammans med Kirito, men när vi tar oss an större fiender och bossar, verkar de tappa förståndet emellanåt. Klumpiga manövrar och korkat beteende gör att jag ofta får springa omkring och väcka upp mina fallna kamrater, istället för att fokusera på striden.

Även om Hollow Realization lider av ett så långsamt tempo att jag ibland glömmer bort berättelsen, är det ändå ett steg i rätt riktning. Jag har upplevt ett antal spelkvällar där jag tänker fokusera på att driva berättelsen framåt, bara för att finna mig själv nöta sidouppdrag istället. I min bok, är detta ett mycket gott betyg och jag ser verkligen fram emot att fortsätta lösa mysteriet med Premiere, spelkaraktären med minnesförlust och trasiga uppdrag.

Kommentera