Recension: Superhot VR [PSVR]

Minns du scenen i The Matrix när Neo äntligen har fått sina övermänskliga förmågor och lyckas stanna tiden? När agenternas kulregn stannar upp framför hans stoppande hand, är det något i hjältens blick som ger mig rysningar än idag. The Matrix var filmen som satte begreppet ”Bullet time” på kartan och det är lätt att bli imponerad över denna typ av specialeffekt än idag.

I Superhot VR är hela världen byggd på ett liknande koncept där tiden står stilla men till skillnad från förmågan i The Matrix, accelererar tiden när jag rör på mig. Till skillnad från Superhot (9/10), är VR-versionen något som jag vill likna med en rälsskjutare, vilket kanske låter lite trist. Dock upplever jag inte alls att spelet lider av upplägget, dessutom får jag ju känna hur det är att ducka kulor i förstapersonsvy, Wachowski-style!

Orättvist! En hagelbrakare mot en kastkniv...

Orättvist! En hagelbrakare mot en kastkniv…

Liksom den vanliga versionen av titeln, sker de första virtuella stegen med hjälp av handhållning. Jag får snabbt lära mig hur jag greppar saker, hur jag avfyrar mina vapen och hur jag kan kasta föremål mot mina fiender. Ganska snart upplever jag tyvärr problem med mina PlayStation Move-kontroller och PlayStation Camera då spelet har svårt att registrera mina händers rörelser när de befinner sig i periferin.

När det funkar bra, är dock känslan helt överväldigande. Jag böjer mig bakåt för att ducka hagelsvärmar, kryper på golvet för att gömma mig bakom en virtuell hylla och njuter fullt ut när jag lyckas greppa tag om en fiendes pistol och trycka av ett skott mot honom i samma rörelse. Efter varje avklarad nivå måste jag ta en paus eftersom jag är helt genomsvettig – att ett VR-spel kunde vara ansträngande på detta sätt, trodde jag inte var möjligt.

När jag har kommit en bit in i spelet, börjar berättelsen gripa tag i mig och nivåerna börjar producera förvånansvärt störande inslag. Jag känner mig osäker på om den virtuella värld som min karaktär verkar spela sitt spel i, verkligen är på låtsas. Mina tankar flyter omkring och känslan av obehag stegras i samma takt som svårighetsgraden ökar.

Bara en fiende kvar. Hoppas att jag har kvar lite ammunition.

Bara två fiender kvar. Hoppas att jag har kvar lite ammunition.

Mot slutet av spelet är det inte ovanligt att jag blir attackerad från flera håll samtidigt och återigen blir jag varse om PlayStation VRs tillkortakommanden. Förmodligen är mitt spelrum aningen för litet, kanske är det därför jag aldrig når den där kulsprutepistolen som lockar så förföriskt i lådan som jag inte får ned händerna i.

Superhot VR är en i det närmaste magisk upplevelse som sätter spelaren i huvudet på en virtuell karaktär som spelar ett virtuellt spel. Hade det inte varit för att jag gång på gång tas ur upplevelsen på grund av teknikens brister, hade detta varit en fullpoängare. Äger du ett PlayStation VR, är detta en av titlarna som du verkligen måste spela, det kan till och med vara värt att slå ut väggarna i rummet om det är för litet.

Kommentera