Recension: Styx: Shards of Darkness [PS4]

I slutet av 2014 lanserades Styx: Master of Shadows, det första spelet där den griniga vätten Styx fick smyga omkring i skuggorna och mörda de som råkade stå i hans väg. Nu är spelutvecklarna Cyanide Studio tillbaka med det nya äventyret Styx: Shards of Darkness och vår käre antihjälte är redo att ta klivet i mörkret igen.

Vätten är en lönnmördare och jag följer med honom på långa, farliga uppdrag i ett smygspel där skuggorna är hans enda pålitliga vänner. Alla nivåer är rejält stora och är under hård bevakning av beväpnade riddare som vet hur de använder sina vassa svärd. Styx är endast beväpnad med en liten dolk, vilket gör det lönlöst att härja loss i öppna strider, eftersom vakterna hackar mig till grön kebab på nolltid. Det enda sättet att blir framgångsrik är att passera obemärkt förbi i mörkret.

Är kusten klar? Inte? Tålamod är en dygd.

Jag tycker att det är roligt att smyga omkring i skuggorna; spänningen ökar när jag stöter på nya hinder i form av patrullerande soldater, och i dessa ögonblick måste list användas flitigt för att inte få oönskade blickar riktade mot mig. Trycker jag in den högra styrspaken kan jag se hur nära en fiende är och vilken riktning hen tittar åt, något som är mycket användbart i mörkret.

Vaktposterna är noggrant utplacerade och riddarna har bra sinnen, blir de misstänksamma visas en ikon ovanför deras huvuden. Ikonen fylls i med vit färg när de börjar misstänka något och när den skiftar färg till gult vandrar vakten i min riktning och då måste jag vara extra försiktig. Jag kan parera fiendens svärdslag i en oönskad strid, men det är svårt att pricka in rätt ögonblick och tyvärr blir jag ihjälhuggen ofta.

Styx har lyckligtvis några fula knep att ta till för att ta sig vidare. Han kan till exempel förgifta soldaternas mat genom att spy i den, vilket gör att den stackare som tar en tugga blir illamående och avlider direkt. Vätten har även förmågan att klona andra vättar vilka fungerar som distraktion om jag lyckas kontrollera klonen rätt. Vid flera tillfällen kan protagonisten tillverka välbehövliga redskap, men det krävs att jag söker igenom varje vrå efter råvaror som behövs för att skapa dem.

Många hjältar tröstar mig om jag skulle råka dö i spelen, men Styx ber mig att dra åt helvete om jag skickar honom till Sankte Per.

Ett av spelets starkaste egenskaper är dess träffsäkra humor. Styx är väldigt uppkäftig mot alla i hans närhet och inte ens jag går säker från hans kränkningar. Jag får avnjuta en hel del förolämpningar i de underhållande videosekvenserna som spelas upp när jag misslyckas i ett uppdrag.

Styx: Shards of Darkness är inte ett lätt spel, och ändå spelade jag på den lägsta svårighetsgraden. Lyckas jag klara av en bana och särskilda utmaningar får jag erfarenhetspoäng för att köpa nya förmågor till Styx, jag kan även förbättra resultaten i redan avklarade banor för att få ännu mer poäng. Men det är inte enkelt att ta sig förbi banorna snabbt och obemärkt, och jag undrar om det ens är möjligt att inte döda en enda fiende. Platinajägare lär få något att bita i här.

Trots att den gröne vättens äventyr är mestadels svårt, tyckte jag mycket om det spännande upplägget och det finns inte en uns av tråkighet i det här vackra smygspelet. De starka influenserna från serier som Metal Gear Solid, Sagan om Ringen och Assassin’s Creed är markanta, samtidigt som vättens andra äventyr är en parodi av dess inspirationskällor.

Kommentera