Recension: Strider [PS4]

Double Helix är en studio med ganska brokig bakgrund. Efter att bland annat ha skapat ett misslyckat Silent Hill-spel och en handfull andra mediokra titlar lyckades de helt vända på steken med sin hyllade nyversion av Killer Instinct till Xbox One. Strider är också ett gammalt omtyckt spel i ny tappning och den stora frågan är om de lyckas lika bra med detta.

Själva upplägget i spelet är otroligt sparsamt och tunt. Du spelar som Hiryu som är en Strider – en form av futuristisk ninja – och ditt uppdrag är att störta Grandmaster Meio som är ledaren av totalitära Kazakh City. Djupare än så blir det egentligen inte, men om jag ska vara helt ärlig är Strider inte rätt spel om du är ute efter ett bra berättande. Letar du däremot efter högoktanig, blixtsnabb oavbruten action är detta helt rätt spel.

Strider är uppbyggt som ett så kallat Metroidvania-spel. Det är ett uttryck som har myntats från likheter med de gamla klassiska Metroid- och Castlevania-spelen och syftar generellt sett på att spelvärlden är relativt öppen, men en del områden är avgränsade eftersom de kräver någon form av färdighet du låser upp senare. Spelvärlden i Strider har därför gott om hemliga områden att utforska om du tar dig tiden att återvända till platser som tidigare har passerats.

Det finns åtminstone strider så det står härliga till i Strider.

Det finns åtminstone strider så det står härliga till i Strider.

När ett spel lever så pass mycket på sin oavbrutna action är det viktigt att det finns ett visst flyt i spelet, och det har Double Helix verkligen lyckats med i Strider. Styrningen känns riktigt vass och för att använda en etablerad floskel är det lätt att lära sig, men svårt att bemästra. Flytet kommer även från de silkeslena 60 bildrutorna per sekund också, och spelet hamnar i princip aldrig under den gränsen. Jag upplevde dock en väldigt märklig sekvens framåt slutet av spelet där det dök ner till 15-20 utan att något speciellt hände på skärmen.

Bossarna är en stor del av Strider och är överlag väldesignade med lite retrosmak. Attackmönster och utseende på dem påminner ofta om vad du brukar se i gamla klassiska tvådimensionella actionspel. Tyvärr har dock Double Helix tagit lite för mycket inspiration från dessa gamla titlar, vilket är mest tydligt strax innan slutbossen. Spelet formligen kastar högvis av fiender på dig och det skapar en kopiös spik i svårighetsgraden. Det var längesen jag upplevt något så frustrerande i ett spel eftersom det sällan känns rättvist, utan enbart handlar om tur.

Avslutningen på Strider är helt klart en skamfläck på en i övrigt mycket trevlig skapelse. Det kändes som att fantasin började tryta och det är inte alls lika välbalanserat som resten av spelet. Det finns absolut svåra partier under också där men de känns aldrig som att din framgång hänger på slumpen. Med en sådan final är det dock svårt att ignorera den dåliga eftersmaken.

3 kommentarer
  1. markopolo24254
    • Johan Lindros Johan Lindros

Kommentera