Recension: Strange Brigade [PS4]

Brittiska samväldskrigare nedgör våg efter våg av odöda i djungelns mörkaste hjärta. Det känns lättsamt på både gott och ont när ondskan ska bekämpas med ett stadigt avtryckarfinger och glimt i ögat.

Jag är väldigt förtjust i Strange Brigades inramning. Från de grynigt svartvita filmerna mellan uppdragen ombord den ballaste av mänsklighetens farkoster, Zeppelinaren, till berättarröstens härligt torra brittiska humor finns det något mysigt pulpigt som är svårt att värja sig från.

Letandet efter en tidigare expedition som slutat höra av sig leder kvartetten till en urgammal kraft vilken bokstavligt talat får de döda att åter vandra på jorden. Det är bara att ladda gamla Bettan, haka på sig några livflaskor och ge sig iväg på zombiejakt.

De fyra äventyrarna är inspirerade av olika delar av det sakta sammanfallande imperiet. En välstädad snobbig vetenskapsman, en Geordie-variant av Rosie the Riveter, en kvinnlig maasaii-krigare och en hårdbarkad armeveteran. Det fungerar bra mycket tack vare ett gediget röstskådespel.

Efter släppet kommer ytterligare karaktärer successivt att bli tillgängliga. Det ska också sägas att förutom varje spelares magiska attack är det inget som spelmekaniskt skiljer dem åt. Alla karaktärerna kan utrustas med alla vapen från start och uppgraderar du ett vapen kan en annan karaktär använda sig av dem.

En nackdel med att vara mumie är brandfarliga arbetskläder.

Den tidigare nämnda magin laddas upp genom insamlingen av lysande blå själar från besegrade odöda. När respektive äventyrares amulet är full går en mäktig attack att nyttjas, på vissa ställen gick det att utföra tre-fyra attacker i rad då mängden fiender som strök med automatiskt laddade amuletten igen. Mycket tillfredställande.

Spelet är i grunden väldigt enkelt. Vandra längs vackra men slutna miljöer med några få öppna ytor per bana, leta saker att skjuta på tills dessa saker tar slut, gå vidare till nästa del av banan, upprepa tills dess att någon variant på en boss dyker upp. Sedan är det bara att klura ut dennes svagheter ganska snabbt, nyttja dem tills bossen är besegrad, och gå vidare till nästa bana.

Om det inte hade varit så underhållande att skjuta alla olika varianter av reanimerade lik som Strange Brigade bjuder på, hade det rätt snabbt blivit tradigt. Men så länge jag håller sig till ett par rediga gevär och hagelbrakare är upplevelsen relativt njutbar. Tyvärr är de tidiga automatvapnen rätt fladdriga, och det går att spela igenom hela spelet utan att få tag i de bättre karbinerna, allt beroende hur det intjänade guldet spenderas.

Anledningen till att gevär och framför allt hagel är roligast att spela är att fiendernas träffzoner och blytålighet är svårtolkade. Flera gånger får jag indikationer på att jag satt en huvudträff när jag tyckte att jag träffat i lägre delar av torson. Med den större spridningen av skott som en rejäl hagelbrakare bidrar med känns det dock inte lika irriterande.

Hängselbyxor i djungeln, känns svettigt.

Spelet känns ungefär likadant även i flerspelarläget. Utöver det slitna axiomet ”delad glädje dubbel glädje” händer det inte så mycket mer intressanta saker på två. En del av pusslen, vilka till min förtjusning löses helt genom att skjuta på olika saker, kräver lite mindre springande med en kompis som hjälper till. Detaljen att fallna äventyrare återupplivas ur sarkofager är dock en skön touch som inte erbjuds om du spelar själv, speciellt som den fallne kan banka på insidan av kistlocket. Inget för klaustrofoben.

När själva berättelsen är avklarad går det att spela två olika spellägen där det ena är ren överlevnad bland vågor av fiender som blir svårare och svårare och den andra är ett läge där avklarande av banorna poängsätts. Båda är rätt kul, men det har inget att hämta i jämförelse med de riktigt stora jättarna bland tredjepersonsaction.

Jag hade rätt kul under ett par kvällar innan spelets sluttexter rullade, men det är inget spel jag lockas tillbaka till. Det ska också sägas att jag nyligen plöjt en hel del av Universals monsterfilmer från 30- till 50-tal med stor glädje. Utan den passionen för Hollywoods guldålder hade detta inte varit lika charmigt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.