Recension: Stories: The Path of Destinies [PS4]

Vid en första anblick ser Stories: The Path of Destinies ut som vilket ytligt hacka-och-slå-spel som helst men bakom den intetsägande titeln döljer sig dock något betydligt djupare. Om jag använder andra verk för att beskriva spelet, tycker jag att det liknar Bastion (9/10) där en smula stridsmekanik från Batman-spelen smugit sig in, blandat med filmen Edge of Tomorrow.

Berättelsen kretsar kring vår hjälte Reynardo, en räv som lagt krig och strider så långt bakom sig att han har glömt det mesta – inklusive sina färdigheter. Nu är världen hotad av den ondskefulla kejsaren som i sitt sökande efter evigt liv hotar att utplåna världen som vi lever i. Självklart finns det bara en som kan rädda världen och det är upp till mig som spelare att styra Reynardo genom de mångbottnade äventyren.

Varje nivå sysselsätter mig ungefär i tjugo minuter till en halvtimme och under denna tid har jag stått inför en hel del svåra val, vilka bestämmer hur berättelsen ska fortsätta. När spelet slutar för mig den första gången får jag en överblick över en spelplan som innehåller de komponenter av berättelsen som spelet är uppbyggt av. Varje gång jag gör ett felaktigt val eller när Reynardo dör lär jag mig något nytt och spelplanen börjar fyllas på. Spelet börjar om.

Kejsaren måste till varje pris stoppas och förutom att bestämma protagonistens öden får jag som spelare även slåss och utforska. Stridssystemet bygger på tre huvudsakliga funktioner; attackera, kasta sig undan fienden och dra dem till sig med en änterhake. Hjälten har fyra olika svärd som kan uppgraderas under spelets gång. Varje svärd har sina egna funktioner som baseras på det element som vapnet tillhör; ett fullt uppgraderat issvärd har till exempel förmågan att frysa fast fienderna i marken.

Bättre en fågel i handen än tio som omringar mig!

Bättre en fågel i handen än tio som omringar mig!

I striderna som Reynardo kommer levande ur, betygsätts hans förmåga och mängden erfarenhetspoäng som delas ut beror på hur varierad stridsteknik som använts och hur snabbt fienderna har besegrats. Detta utmanar mig att variera mitt spelsätt och jag finner det förvånansvärt uppfriskande – jag brukar annars ha svårt att kunna anpassa mig till detta spelsätt. Har du bemästrat striderna i Batman-spelen kommer du förmodligen att tycka att Stories: The Path of Destinies erbjuder ett klent motstånd, men personligen passar det mig väldigt bra.

Uppgraderingsvägar för både karaktären och de fyra svärden känns till en början långt mer än tillräckliga, men innan jag är klar med berättelsen har jag redan erhållit de flesta färdigheter som erbjuds. Jag har snart hittat mina favoritförmågor och ett svärd som passar min speltyp väl, och sett till att de är fullt uppgraderade.

Vackra, lummiga miljöer och...röda kistor!!!

Vackra, lummiga miljöer och…röda kistor!!!

Grafiken är väldigt vacker och även om karaktärsdesignen är lite spretig och barnslig, känns det som att allt passar världen perfekt. Musik och ljud passar in i miljön och lyfter spelet på helt rätt sätt men, precis som i Bastion, är det narrativet som tar helhetsupplevelsen till en hög nivå. Julian Casey heter mannen som, likt en förälder som läser en saga, både berättar och lever sig in i olika röster för karaktärerna. Det bjuds stora portioner humor och hela upplevelsen känns mysig och naturlig.

Stories: The Path of Destinies har en bra berättelse, som levereras på ett nytänkande, väl genomtänkt sätt. Spelet erbjuder också en kortare upplevelse på runt fem till sex timmar; något som jag verkligen uppskattar. Med sitt låga pris kan jag inte annat än att starkt rekommendera ett omedelbart inköp.

Kommentera