Recension: Star Ocean: Integrity and Faithlessness [PS4]

Star Ocean: Integrity and Faithlessness är den femte delen i huvudserien som firar 20 år i år. Här bjuds du på ett traditionellt japanskt rollspel som friskt lånar idéer från Final Fantasy XIII och onlinerollspelens värld i ett rollbaserat stridssystem där du kontrollerar en karaktär i taget.

Spelet börjar som väntat med att du tar kontrollen över en ung man vars hemstad på landsbygden sätts i fara. Berättelsen och dialogen känns påklistrad och kan i bästa fall beskrivas som medioker. Istället för att känna mig indragen i historien, blir min drivkraft snarare att låsa upp nya roller och testa kombinationer av dessa.

Initialt känns det väldigt mycket som ett fantasy-spel med svärd och magi och jag väntar med spänning på de högteknologiska miljöerna som givetvis erbjuds i ett Star Ocean-spel. Världen är tyvärr oväntat liten och kartorna återanvänds flitigt. Jag tvingas korsa samma områden många gånger och får ganska snart lite Dragon Age II-vibbar, tyvärr inte i positiv bemärkelse.

Den sjunde gruppmedlemmen leker kurragömma… Igen…

Striderna är realtidsbaserade med ett system som liknar sten-sax-påse, där svag attack bryter stark, stark attack bryter blockering och blockering skyddar mot svag attack. Det finns en pausmeny där jag kan använda föremål eller ändra utrustning och roller i min äventyrargrupp. Jag faller dock snabbt tillbaka på knapphamrande och överlåter det taktiska tänkandet till rollsystemet mellan striderna.

Rollerna är helt klart det som gör spelet unikt och är spelets stora stjärna. Det finns en uppsjö olika inriktningar som låses upp på olika sätt och vars nivåer antingen går att öka med färdighetspoäng eller genom att använda dem i strider. Här lyser inspiration från onlinerollspel igenom då rollerna delas upp i kategorierna skydd, attack, helande och understöd. De fyller en viktig funktion eftersom du kontrollerar en karaktär i taget och de andra styrs av en artificiell intelligens baserat på vilka färdigheter och roller de har.

Under vissa förutbestämda händelser känns det otydligt vad jag ska göra. Ibland krävs det att jag står kvar och slåss under en viss tid och ibland behöver jag springa iväg och göra något annat under sekunderna mellan stridsvågorna. Min osäkerhet förvandlas till frustration och det hade varit enkelt att låta gruppmedlemmarna ropa små pekare under dessa sekvenser.

Sidouppdragen känns enformiga och trista, men jag känner att jag ändå måste utföra dem eftersom jag får nya roller och uppgraderingar som jag behöver. Under många års nötande av rollspel, både i ensamhet och med vänner på internet, har jag dödat de där fyra kobolderna och hittat det antal järnklumpar som krävs. De uppdragen får jag nu igen i Star Ocean: Integrity and Faithlessness, men tyvärr känns det som att jag har fått nog.

Jag stör mig även på smådetaljer som att jag vid varje spartillfälle måste besvara frågan om jag verkligen vill spara, eller att jag kan springa igenom alla karaktärer som om de vore spöken. Dessa småproblem rycker mig ur upplevelsen och jag påminns att jag spelar ett spel.

Jag vill bo i en svamp, annars får jag kramp!

Trots allt detta har jag kul när jag spelar och känner ändå det där suget att komma vidare. Striderna mot bossar blir mer och mer engagerande och när jag möts av den elaka “Game Over”-skärmen blir jag mer beslutsam att vinna. Hantverkssystemet är också genomtänkt; det blir en morot att hitta material och skapa alla okända recept för att fylla receptboken. Det starkaste kortet kring berättelsen är gruppmedlemmarnas privata händelser som blir mer intima där jag får lära känna dem bättre.

Även om jag inte erbjuds några överraskningar, är detta ett solitt rollspel med ett bra musikspår som får mig att minnas tillbaka. Berättelsen och mekaniken når inte upp till min favorit Star Ocean: The Second Story, men å andra sidan sjunker aldrig röstskådespelet till skämskuddenivåerna jag upplevde i Star Ocean: The Last Hope för sju år sedan.