Recension: Song of the Deep [PS4]

Ända sedan jag såg den första trailern för Song of the Deep var jag förälskad i konceptet. Det är ett sidoscrollande actionäventyr i undervattensmiljö utvecklat av Insomniac Games, en av mina favoritstudior.

Det blir omöjligt att inte jämföra det med Ori and the Blind Forest från förra året, då båda spelen bjuder på en rik atmosfär, vemodig stämning, liknande spelsystem och ett ambient ljudspår som tillför mystik och känsla och skulle platsa i en undervattensdokumentär från BBC.

Berättelsen handlar om den unga flickan Merryn som byggt en ubåt för att leta efter sin pappa som försvunnit till havs. Sagan har en berättare och drivs framåt på ett sätt som påminner om spel som Bastion (9/10) och Transistor eftersom spelsekvenserna sätts i centrum och berättelsen tar precis lagom mycket plats. Genomförandet med berättarrösten förmedlar en känsla av uppgivenhet och vemod samtidigt som hopp och längtan är det som driver Merryn och dessa känslor smittar av sig på mig som spelare.

Eremitkräftorna är helt logiskt de jag köper uppgraderingar av

Eremitkräftorna är helt logiskt de jag köper uppgraderingar av

Pusslen är precis lagom svåra och jag fastnar på några ställen, vilket gör att jag måste utforska omgivningarna noggrant och hålla alla tidigare pussel i minnet för att hitta lösningen. Ännu svårare blir några av actionmomenten där jag måste memorera banan, lita på muskelminnet och ha perfekt tajming för att lyckas. Segmentet med flykten från Red Reapers körde jag minst 25 gånger över två sessioner innan jag lyckades.

Spelets starkaste egenskap är nivådesignen och utforskarlusten som kommer med den. Under hela spelet stöter jag på ställen jag kan se, men inte kan nå än. Vill du samla alla skatter och uppgraderingar kommer spelet att räcka länge, även om du tar dig igenom berättelsen på en arbetsdag.

Miljöerna är otroligt välgjorda och innehåller en salig blandning av organiska och levande platser, teknologi och klassisk arkitektur. I bakgrunden simmar valar och mystiska fiskar och jag stannar ibland upp och bara stirrar på bakgrunderna. Jag nämnde också ljudmattan tidigare och musik och ljudeffekter är på topp, även om sonar-ljudet blir enformigt och störande i längden.

Enorma fartygsvrak är en vanlig syn i den här delen av havet

Enorma fartygsvrak är en vanlig syn i den här delen av havet

På minussidan har vi bosstriderna som tyvärr känns oengagerande och lätta i jämförelse med de andra delarna av spelet. Dessutom blir det en hel del åkande genom områden jag redan har klarat av för att nå målpunkter och komma vidare, men du kan alltid krydda upp det genom att samla några skatter du kan nå vid senare passeringar. Bildfrekvensen dyker tyvärr bitvis och spelet hängde sig dessutom helt för mig en gång. Det är inte ovanligt att fläkten på min PS4 går ofta på högvarv, vilket känns konstigt för ett tvådimensionellt spel även om det är otroligt vackert. Slutligen känns uppgraderingarna på vapen och verktyg svaga och är egentligen onödiga för att klara spelet.

Spelets svagheter vägs dock med råge upp av dess positiva sidor och jag kände aldrig att jag ville sluta spela innan jag hade upplevt hela berättelsen. Trots att det inte når upp till Insomniac Games skivspel som Ratchet & Clank (9/10) och Sunset Overdrive, är det ett välgjort spel som jag varmt kan rekommendera.

Kommentera