Recension: SOMA [PS4]

Få utvecklare behärskar skräckgenren som svenska Frictional Games gör. Med bland annat det banbrytande och obehagliga Amnesia: The Dark Descent på meritlistan har de bevisat att en skrämmande upplevelse inte bara behöver vila på överraskningar från fiender som hoppar fram ur mörkret, utan kan etableras genom smart ljud- och miljödesign.

Känslan av maktlöshet är ett annat viktigt verktyg i utvecklarnas verktygslåda, och det används på ett effektivt vis genom att sätta spelaren i en främmande situation där du aldrig riktigt vet vad som kommer att ske. Ett invaggande i en falsk trygghet som sedan hastigt dras bort för att belysa att fienden alltid är runt hörnet.

I SOMA får du bekanta dig med Simon Jarrett, som efter en olycka har ådragit sig en skada på hjärnan som tidvis orsakar blödningar. Skadan är livshotande och traditionell medicin har inte lyckats hjälpa honom, och därför har han sökt sig mot mer experimentella lösningar.

När spelet börjar är Simon på väg till en undersökning som ska kartlägga hans hjärna för en framtida behandling vilken förhoppningsvis ska kunna reparera den skadade delen, men många mystiska omständigheter gör att det hela känns som en mindre pålitlig lösning. Mannen som ska utföra undersökningen erkänner till exempel villigt att han inte är läkare än, något som kanske hade fått mig att backa en aning.

En lång, taskigt upplyst korridor? Den måste jag ju utforska!

En lång, taskigt upplyst korridor? Den måste jag ju utforska!

När kartläggningen av Simons hjärna är genomförd och han vaknar upp, märker han dock att han inte längre befinner sig i den sjaskiga läkarmottagningen i Toronto längre. Desorienterad utforskar han de mörka korridorerna som han senare förstår är en forskningsbas belägen på havsbotten som av någon anledning är i princip övergiven. Det dröjer inte länge förrän det står klart att vistelsen på Pathos-II inte kommer att bli en trevlig sådan.

Detta otäcka upplägg förstärks av den punkt som Frictional Games bemästrar mer än något annat, och det är ljudet. SOMA är ett av årets absolut mest stämningsfulla spel just tack vare hur ljuddesignen drar in spelaren i miljön och tvingar en att vara på helspänn i denna främmande omgivning. Varenda litet knak i väggar eller gnisslande i dörrar gör att jag ofta stannar upp för att vara säker på att det inte var en motståndare som skapade ljudet.

Detta påminner om det övergivna skeppet i Aliens. Vad kan gå fel?

Detta påminner om det övergivna skeppet i Aliens. Vad kan gå fel?

Fiender är få till antal och har alla en unik design som gör att du behöver studera dem innan du kan lära dig undvika dem. Vissa är väldigt känsliga för ljud, medan andra inte kan se dig om du står helt stilla, varav den sistnämnda gav mig ett antal minst sagt stressiga situationer.

Även om fienderna är en stor källa till de mer skrämmande ögonblicken i spelet är det snarare det övergripande temat som skapar en obehagskänsla, vilken även hänger kvar under de lugna partierna. Utan att gå in på för många detaljer innehåller berättelsen en del mekaniska karaktärer som tror att de är människor, vilket leder till många intressanta existentiella och moraliska frågor. Var går gränsen mellan människa och maskin om en maskin kan tänka och resonera som en människa? Är det fortfarande ett liv eller medvetande om en dator kan bete sig exakt som en människa? Klassiska science fiction-frågor, absolut, men med en väldigt intressant skruv i detta fall.

I ett spel som lever så väldigt mycket på stämningen krävs det förstås att denna inte bryts för att bibehålla illusionen. Tyvärr är det här vi finner det största tillkortakommandet i SOMA; dåligt tajmade laddningstider får spelet att frysa helt och hållet i ett par sekunder innan du kan gå vidare i nivån – ganska stämningsdödande. Det är lite som att tända lampan i ett mörkt rum när dessa dyker upp vid fel tillfälle, och det är synd att utvecklarna inte kunde optimera dessa laddningar bättre så att informationen kunde strömmas in i bakgrunden istället.

I slutänden är det dock inte något som stjälper hela spelet, utan mest ett irritationsmoment i en i övrigt fantastisk upplevelse. Röstskådisarna håller inte alltid toppklass och leveransen av en del repliker känns lite som dagtidssåpa, men trots detta visar Frictional Games varför de är skräckmästarna i spelbranschen. Tillsammans med det intressanta temat är det ett måste för alla som gillar både science fiction och rysare.

2 kommentarer
  1. motz motz
    • Johan Lindros Johan Lindros

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.